Tarnation 2004

Dokumentärer har sannerligen varit på ropet den senaste tiden. Filmer som “Farhenheit 9/11” och “Super size me” har tilltalat en bred publik och blivit något av samtalsämnen vid fikabordet. Nu anländer “Tarnation” av Jonathan Caouette som förra året vann en hel del priser och uppmärksammades på grund av sin extremt låga budget. För “Tarnation” består av regissören Caouettes egen samling av fotografier, super8-filmer från barndomen, och telefonsamtal. Filmen klipptes sedan ihop på hans egna mac-dator. Rätt så imponerande alltså.

Handlingen i dokumentärern är Caouettes eget liv och främst hans relation till sin psykiskt sjuka mamma. I ett sällsynt avslöjande familjeporträtt får vi följa med ända från födseln av hans morföräldrar till ett New York i nutid. Historien kastar sig fram och tillbaka mellan påhittade och riktiga bekännelser framför kameran, blandar in populärkultur och kryddar med ett riktigt bra soundtrack.

Även om Caouettes mamma Renee inte alltid är närvarande färgar hennes existens hela filmen. Man får känslan av att allt i Caouettes liv, alla handlingar, alla samvetskval på något sätt relateras tillbaka till mamman som tydligen led av hjärnfel såväl som schizofreni. Ironiskt nog är filmens stora problem att den inte riktigt vet vilken film den vill vara och felet beror mycket på klippningen. Ibland är det långa monologer, ibland svischar det fortare än i Madonnas “Ray of light”-video. Visst är det ett vanligt och adekvat berättargrepp, men då kasten blir så tvära som i “Tarnation” tappar filmen både mål och mening. Å en sidan känns det som Caouette vill göra en rak dokumentär med en ensam berättarröst. Å andra sidan får man känslan av att han istället skulle vilja göra ett färgsprakande kollage av intryck som bildar någon form av abstrakt syn på livet. Men det slutliga resultat blir tyvärr att ingen av idéerna utvecklas särskilt väl.

Det är riktigt synd eftersom Caouette i grunden har en angelägen och viktig historia att berätta. Scener som bygger på intervjuer med familjen känns i hjärtat, medan kollagen av populärkultur snarare känns i magen. Tyvärr kan också klippningen ibland verka amatörmässig, speciellt då bilden flippar ut något fullständigt ibland. Som om man provat ett klippningsprogram för första gången och experimenterat sig fram i alla häftiga möjligheter.

Men trots stora brister känns det ändå inte helt fel att rekommendera “Tarnation”. Caouette är en utmärkt historieberättare och kan han bara lugna sig lite med saxen så kan han utvecklas till en av de större.