Team Foxcatcher 2016

Men det är det inte, det som skildras här hände på riktigt. Året var 1996 och den talangfulla proffsbrottaren Dave Schultz trodde att den 26:e januari var en helt vanlig dag, men det visade sig vara hans sista. Den rika arvtagaren tillika brottartränaren John du Pont körde fram till hans hus, väntade på att Schultz skulle komma ut och sköt honom sedan till döds med tre snabba skott. Den vita snön färgades blodröd och skotten ekade långt bortom du Ponts massiva Foxcatcher Farm. De flesta trodde att Schultz och du Pont bara ville varandras bästa och att de hade ett lukrativt samarbete, så världen tappade hakan. Vad var det egentligen som hände och hur kunde det gå så långt? 

Bennett Millers fantastiska film “Foxcatcher” från 2014 lägger de första bitarna i det här enorma och oändligt komplexa pusslet, främst genom att utforska du Ponts relation med Daves bror Mark Schultz som bodde och tränade på Foxcatcher Farm först. Det är han som är huvudkaraktären i filmen och han ses som lite av en katalysator bakom den brinnande avundsjuka som kan ha varit det huvudsakliga motivet till mordet.  

Med “Team Foxcatcher” väljer Greenhalgh att gå på ett helt annat håll, då Mark inte är med i filmen över huvud taget. När man främst känner till den här berättelsen genom Millers film kan det valet först vara något distraherande, men med tanke på att bröderna inte tränade hos du Pont samtidigt är det inte särskilt konstigt. Fokus läggs istället helt på de två männen som befann sig på varsin sida mordvapnet när skotten avfyrades, vilket jag i slutändan tycker är ett väldigt lyckat drag.

Genom välbevarat arkivmaterial och intervjuer med anhöriga, brottarkollegor och andra parter får vi en tydlig bild av vilka dessa män var och vilken förkrossande tragedi det var som utspelade sig där, en vinterdag på 90-talet. När Daves fru Nancy Schultz berättar om hur han tog sina sista andetag i hennes famn är det omöjligt att hålla tillbaka tårarna. Omgivningens kärlek för Dave, av några beskriven som en “hippiebrottare”, var onekligen enorm och det smittar snabbt av sig. 

Dokumentären lyckas också med konststycket att göra John du Pont nästan ännu mer otäck och obehaglig än Steve Carells gestaltning, samtidigt som man känner stark sympati för honom. Han växte upp i en skyddad, isolerad tillvaro och umgicks i princip enbart med sin mor, vilket oundvikligen formade honom på flera sätt. Att se honom tampas med sina sociala svårigheter och tydligt försöka bli “en i gänget” på nästan desperat vis är fullkomligt hjärtskärande. När han sedan slukas totalt av sin paranoia och psykiska ohälsa är tårarna inte heller långt borta.

De känslorna står i stark kontrast mot de kalla kårar som kryper längs ryggraden när han helt plötsligt kan häva ur sig grejer som “fuck the world, kill them all” på väg till en tävling eller när hans oförklarliga handlingar exponentiellt växer i både omfattning och galenskap. Vissa av dem är så förbluffande och otroliga att det nästan blir en omöjlighet att acceptera storyn som sanning. Att han av någon anledning körde ner en bil i den lokala sjön två dagar i rad eller trots sitt dokumenterade franska påbrå under en period hävdade att han var från Bulgarien är bara toppen av isberget.

Mot slutet lyfter Greenhalgh också helt nya frågeställningar som Bennett Miller inte ens var i närheten av att röra i “Foxcatcher”. John du Pont var ju stenrik, så var hamnade alla pengar när han dog? Vem testamenterade han dem till? Svaret på den frågan kom som lite av en chock för mig och säger väldigt mycket om både du Pont och de djupgående konsekvenserna av hans oförlåtliga brott. 

Utöver allt detta är “Team Foxcatcher” väldigt snyggt och effektivt paketerad, vilket gör att den föredömligt korta speltiden (drygt 90 minuter) försvinner i ett nafs. Eftertexterna rullar, 90-talet släpper taget om mig och jag torkar tårarna. Jag vill genast ha mer och fördjupa mig ytterligare, men samtidigt är det skönt att komma tillbaka till ljuset efter en resa ner i abyssens mörker. Det är inte direkt lättsmält att ta sig an en nyanserad tragedi av så pass episka mått att det närmar sig Shakespeare.