Teddy Bear 2012

Originaltiteln på denna danska pärla är ”Tio timmar till Paradiset” – då åsyftas flygtiden till Thailand, dit den trettioåttaårige muskelbyggaren Dennis reser för att söka kärleken.

”Teddy Bear” är ett mycket bättre namn på filmen, och också ett perfekt epitet på Dennis. Denne koloss – jag menar nu att han ser ut som en korsning av Marv i serietidningsversionen av ”Sin City” och en vänlig Belgian Blue-ko – har vad det verkar inte ett ont ben i sin gigantiska kroppshydda. Han vill bara träffa en tjej och komma loss från sin dominanta mor, som gammal och bitter lever i ett ohälsosamt symbiotiskt förhållande med sin son.

Vi följer Dennis frigörelseförsök och tafatta strävanden mot ett riktigt liv – ett som innefattar mer än styrketräning, kanske en egen lägenhet, samlag – i en historia som är både rörande, varm och oerhört sorglig. Att ”Teddy Bear” dessutom vågar vara hoppfull och avskalat naken, ren snarast, i sitt uttryck imponerar än mer. Det är svårt att få något genuint bra att se så enkelt ut; jag noterar inte en enda överflödig bildruta, Dennis står i centrum i varenda scen.  

Som ett inlägg i en debatt om sexturism eller som ett exempel på avancerad filmdramaturgi spänner ”Teddy Bear” inte musklerna – det gör absolut ingenting, inte när det känns så här i bröstet efteråt.