Teenage Mutant Ninja Turtles 2014
Synopsis
Staden behöver hjältar. Mörkret har lagt sig över staden. Shredder och hans onda Fotklan har kopplat ett järngrepp kring polisen och politikerna. Framtiden ser mörk ut tills fyra utstötta bröder reser sig från kloakerna och upptäcker sitt öde som Teenage Mutant Ninja Turtles. Tillsammans med den orädda reportern April O'Neil (Megan Fox) och hennes konstant skämtande fotograf Vern Fenwick (Will Arnett) måste Turtles rädda staden från Shredders djävulska planer.
Info
Originaltitel
Teenage Mutant Ninja Turtles
Biopremiär
8 augusti 2014
DVD-premiär
8 december 2014
Språk
Engelska, Japanska
Land
USA
Distributör
Paramount Pictures
Åldersgräns
11 år
Längd
Ingen sköldpaddsrenässans
”Teenage Mutant Ninja Turtles” är inte provocerande usel, givetvis beroende på hur lättkränkt man är. Jag skulle rekommendera att lägga förväntningarna någonstans i trakten kring ”menlös”, ”oväsentlig” och ”meh”.
Det var många ninjasköldpaddsälskare som gnydde av obehag när det stod klart att Michael Bay skulle vara inblandad i denna reboot. För att riktigt gjuta olja på elden retade han på ett tidigt stadium upp de ortodoxa fansen med prat om att det skulle finnas utomjordisk inblandning i de kloaklevande protagonisternas tillblivelsehistoria. En fruktansvärd hädelse, tyckte bland andra skådespelaren Robbie Rist (han gjorde rösten till sköldpaddan Michelangelo i en tidigare filmatisering) som upplevde det som att Michael Bay därmed förgrep sig sexuellt på hela Turtles-mytologin. Rist tog senare tillbaka det uttalandet med motiveringen att Bay kanske ändå var något på spåren eftersom han bevisligen är rik.
Ett underligt argument. Som att Bays vulgära förmögenhet per automatik skulle göra honom kvalificerad som manusförfattare – alla vi som har utsatts för hans testosteronstinna CGI-spektakel i en biosalong vet ju hur den mannen har tjänat sina pengar.
Man släppte i alla fall spåret med utomjordingar och Bay är med i bilden som producent snarare än regissör, ett ansvar som istället har axlats av Jonathan Lebesman. Han har med filmer som ”Wrath of the Titans” och ”World Invasion: Battle Los Angeles” visat god form när det gäller att förpassa skådespelare, dialog och nyanser till periferin för att istället vräka på med så mycket specialeffekter och explosioner att självaste… Michael Bay borde bli stolt. Man anar ett mästare-lärjunge-förhållande mellan dessa två.
Men kanske blev denna rollfördelning ändå utslagsgivande. Det är fullt möjligt att ”Teenage Mutant Ninja Turtles” hade blivit en ännu sämre film om Michael Bay hade regisserat den. Som det är nu undviks den totala katastrofen, trots Megan Fox ansträngningar och tack vare att man i en handfull scener får till den sociala dynamik och humor som i franchisens bästa stunder har utmärkt sköldpaddorna. Man har förstärkt turtlarnas individuella utseenden i enlighet med deras distinkt olika personligheter. Spelevinken och lustigkurren Michelangelo är därför minst och ser barnsligast ut medan den vresige Rafael är störst och brutalast. Donatello – som alltid var min favorit som liten eftersom hans långa Bo-stav var överlägsen de andras vapen vid en särskild boss i ett Nintendospel – är den intellektuelle i gruppen och bär därför ett överflöd av teknik och gadgets på sitt skal. Rösten till den rätt neutrale ledaren Leonardo görs av Johnny Knoxville utan att det stör på något överdrivet sätt.
Att all kreativ kraft har lagts på sköldpaddornas estetik är tydligt inte bara när råttmästaren Splinter syns i bild (ouch!) utan också om man intresserar sig nämnvärt för handlingen. I Nintendospelet från åttiotalet gick storyn ut på att stoppa den ondskefulla Shredder och hans armé av kanonmat genom att spöa allt som fanns inom räckhåll. Detta koncept har ingen i produktionen velat utveckla alls. Det händer följaktligen ytterst lite i de scener som inte skildrar hur sköldpaddorna krossar både tyngdlagen och allt motstånd. De gör det på ett förhållandevis hyggligt och helt och hållet blodfritt sätt eftersom Bay och hans stab inte vill skrämma bort någon av de yngre målgrupperna som ju utgör marknaden för en helt ny generation leksaker, TV-spel, kläder, porslin, kapsylöppnare, musmattor, dekaler, smycken, kopphållare, godisförpackningar, schampoflaskor och tapeter.
Undrar man om någon vid något tillfälle kommer att hedra den gamla tecknade originalserien med en mörkare och vuxnare film om de tonåriga muterade ninjasköldpaddorna så får man i och med årets ”Teenage Mutant Ninja Turtles” svaret att, ”Tja, kanske, vem vet? Det där har inte vi med att göra. Det här är ’Alla talar svenska’-Turtles med minsta möjliga risk.”
Jag undrar just vad Michael Bay skulle säga om man frågade honom om hans aktieportfölj? ”Cowabunga!”, kanske.
Skriv din recension
Användarrecensioner (3)
Reportern April O'Neil är villig att göra vad som helst för att slå igenom som reporter. Hon är trött på sin nuvarande tjänst och för att få mer tv-tid bestämmer hon sig för att göra reportage om en mycket farlig rånarliga med namn fotklanen.
När allt ser ut att hetta till lite alltför mycket så får hon oväntad hjälp...
Av fyra...vandrande... pratande... sköldpaddor!
En ganska enkel film men som på något sätt hookade mig :)
En film jag tycker ni ska se om ni inte sett den redan är den första turtlesfilmen från 1990.
Det är en actionfilm för barn som jag numera skulle kalla för en mysig familjefilm. Den tar upp utanförskap, familjerelationer och är imponerande välgjord för att vara från 1990.
Visst, den är sådär lite "90-talsseg" med en ensemble som ibland bjuder på ganska obehagligt överspel. Men den har ett budskap utan att bli alltför uppfostrande trots att det är en actionfilm och detta tilltalar mig :)
1991 kom uppföljaren och den var ok men inte så mycket mer. Det riktiga stolpskottet kom 1993 och det kändes som att franchaisen med de 4 paddorna var körd i botten.
Nu är sköldpaddorna tillbaks i en ny spelfilm som är producerad av Michael Bay och efter att ha sett trailern så var jag verkligen rädd för att det skulle bli som Transformers fast med animerade sködpaddsmutanter istället. Även rollistan pekade på detta då den mänskliga huvudrollsinnehaverskan spelas av Megan Fox.
Men riktgt så illa vart det inte!
"TMNT" var en positiv överraskning med välgjorda effekter och godkänt skådespeleri från samtliga. Sköldpaddorna var dataanimerade och det kändes som att man faktiskt tagit hänsyn till deras olika personligheter som man, om man läst tidningarna och sett filmerna (de tecknade och spelfilmerna) var väl bekanta med.
Däremot så hade man gått ifrån originalhistorien en del och då framförallt historien om hur allt började. Det kändes egentligen som att de skurit bort den "besvärliga och invecklade biten" mest för att det skulle bli en enklare historia vilket ändå kändes ok med tanke på hur de valt att lägga upp resten av filmen.
"Teenage Mutant Ninja Turtles 2014" bleknar i jämförelse med originalfilmen från 1990. Den nya filmen är inte alls lika djup och tar inte upp något mer än huvudagendan som är April O'Neil + Turtles & Splinter vs. Shredder. Detta gör att den kändes något platt och enspårig, men jag tycker ändå att resan som den bjöd på var till belåtenhet.
Visst det fanns vissa "Öh oj, hur hamnade de där?" eller "hm... hur fixade de till detta???" men att fokusera på de logiska luckorna i en film som handlar om fyra muterade sköldpaddor och en muterad råtta känns som att det är lite överpretantiöst.
Vad tycker ni? Håller "Teenage Mutant ninja Turtles" från 1990 fortfarande?
Om ni vill se min videorecension kan ni klicka på länken nedan:
https://www.youtube.com/watch?v=SLd9Qpinrro&feature=youtu.be
Har nu ikväll varit på bio och sett Jonathan Liebesman´s "Teenage Mutant Ninja Turtles" som handlar om att Shredder och hans ondskefulla fotklan terroriserar New York och håller fast järngrepp om stadens poliskår och politiker. Men ut från kloakerna kommer fyra muterade sköldpaddsbröder som visar sig vara Teenage Mutant Ninja Turtles. Tillsammans med den orädda reportern April O´Neil så försöker dom bekämpa Shredder´s ondskefulla plan.
Jag kan börja med att berätta att jag hade som inga förväntningar alls på denna film och min tidigare erfarenhet av "Teenage Mutant Ninja Turtles" är rätt liten, jag har sett den där filmen från 1990 och har svagt minne av att jag har sett uppföljaren till den filmen också. I högstadiet spelade och varvade jag spelet på en Commodore 64. Sen har man sett några enstaka avsnitt från den tecknade serien och sett den animerade filmen från 2000-talet som var helt okej.
Åter till filmen som jag har sett ikväll som jag måste få säga är riktigt dålig och lite väl barnslig humor och löjligt flörtande med dagens popkultur. Manuset är helt enkelt bara dumt i sig och känns för enkelt. Megan Fox som spelar April O´Neil visar än en gång att hon är fortfarande en talanglös snygg skådis som är mer som ett snyggt paket utan värdefullt innehåll. Andra som medverkar i filmen är bl.a, Will Arnett, William Fichtner, Whoopi Goldberg, Johnny Knoxville, Danny Woodburn, Tony Shalhoub och Alan Ritchson.
Filmen sig känns också klantigt filmad och actionscenerna, speciellt slagmålsscenerna upplevs väldigt rörigt. Specialeffekterna känns inte så bra gjorda och CGI animationerna är inte alls så trovärdiga, speciellt om man ser på sköldpaddorna Leonardo, Raphael, Donatello, Michaelangelo och Splinter, det är väldigt konstigt med tanke på att det är ILM som står för specialeffekterna och CGI:n. Jag hade gärna föredragit en mer mörkare och mer vuxnare version men istället får vi en mycket barnslig och löjlig version. Betyget på denna film kommer inte att bli snäll och tidigare i veckan hade Megan Fox uttalats sig på en presskonferens att dom som inte gillar filmen kan dra åt helvete och jag blir en av dom som hon får be att dra åt helvete, vi ses i helvetet Megan Fox. Den här filmen och "Transformers: Age of Extinction" är nog dom filmerna som är årets sämsta filmer, som att välja mellan pest eller kolera.
Betyget för "Teenage Mutant Ninja Turtles" blir 1/5
Nu har jag då äntligen fått se filmen om mina 4 stora och gröna barndomshjältar i filmen "Teenage Mutant Ninja Turtles". Har den här filmen förstört fina minnen ifrån barndomen undrar ni? Det ska jag nu berätta vad jag anser om den saken i denna filmrecension. Men först lite om handlingen.
I grund och botten är allt sig likt från ramhandlingen i serietidningarna som de flesta av oss pojkar som befann oss i det där stadiet innan tonåren under skiftet mellan 80 och 90-talet har läst. Staden New York drabbas av ett kriminellt gäng som heter Fotklanen som växer sig allt större under ledning av den ondskefulle japanen Schredder. Detta är ett ämne som den lite ibland för ambitiösa tv-reportern April O'Neil (Megan Fox) vill ta vara på för att få en bra story för att klättra i karriären. Hon lyckas med bedriften att bevittna då Fotklanen blir attackerade och besegrade i en fight med en anonym brottsbekämpare. Hon kan inte släppa detta och börjar forska mer och mer i det hela tills hon möter 4 mänskliga och talande ninjasköldpaddor. Dessa muterade sköldpaddor är resultatet av ett experiment på ett laboratorium som brann ner för många år sedan. De överlevde branden och flydde tillsammans med den mänskliga råttan och tillika deras ninjatränare Splinter ner till kloakerna där de hållit sig gömda för mänskligheten i alla år. Men då Fotklanen och Schredders framfart blir allt större så inser sköldpaddorna Leonardo, Michelangelo, Raphael och Donatello att de är staden New Yorks enda hopp och de lämnar sitt gömställe i kloakerna för bekämpa brottsligheten.
Det var med blandade känslor jag gick och såg denna film. Jag har inte varit lika negativt inställd till den här filmen som många andra som inte gillat att Michael Bay är involverad. Och det kan jag förstå efter den ganska fruktansvärda filmen "Transformers 4" som gick på bio tidigare i år. Men turligt nog så står han bara som producent den här gången och regiarbetet har i stället gått till regissören Jonathan Liebesman som har bland annat filmerna "The Texas Chainsaw Massacre: The Beginning", "World Invasion: Battle Los Angeles" och "Wrath of the Titans" på sin meritlista.
Resultatet blir en film som balanserar mellan mörk serietidningsaction och barnfilm. Att filmen är lite anpassad för barn får man har överseende med. De är den största målgruppen till denna franchise med actionfigurer och annan merchandise.
Men det är den mörka delen om utanförskap och sammanhållning mellan 4 bröder som hållit sig undan samhället för att till slut ge sig ut i världen som gör filmen intressant. Sedan att det hela är kryddat med en hel del härlig och charmig humor som Turtlarna själva står för är en bonus. Vad gäller just våra fyra huvudkaraktärer så framställs de i alla fall utseendemässigt bättre än i serietidningarna. För det första så har alla fyra sköldisarna en väldigt reptillik hy med ett mer fjälligt utseende. I serien hade de helt slät hy vilket inte är vidare likt den hy som en riktig sköldpadda har. Dessutom har de fått näsborrar vilket riktiga sköldpaddor har. Detta ger dem en mer realistisk känsla vilket gör att man verkligen tror på att de är sköldpaddor med mer mänskliga egenskaper. Och vad gäller mänskliga egenskaper så har även olikheter i de 4 olika sköldpaddornas utseende gett karaktär åt deras personligheter. Det är alltså inte bara deras färger på maskerna som skiljer dem åt utseendemässigt som i serierna. Just det med utseendevariationerna är det bästa med filmen.
Förövrigt gillar jag att de är så trogna storyn i serietidningen. Den enda skillnaden är att sköldpaddorna i filmen är ett labbexperiment till skillnad ifrån i serien där de råkade få grönt gift på sig som förvandlade dem nere i kloakerna där de av en slump befann sig. Och råttan Splinter skapades på samma vis som Turtlarna i filmen. I serien var han en ninjakunnig människa innan han blev råtta. Men dessa få förändringar kan man köpa. Det hade varit värre om ryktena hade stämt att Turtlarna skulle vara aliens. Då hade inte jag kunnat se det här som en referens till den serietidning som jag älskade då jag var liten.
Filmens stjärna med mänskligt utseende. Megan Fox gör en bra gestaltning av reportern April och framställs inte som ett sexobjekt på samma sätt som det hade blivit om Michael Bay hade suttit i registolen. Det som däremot är lite negativt är att det förekommer lite väl mycket explosioner, 3D-effekter, Matrix liknande slow motion fighter och annat som kunde skippas. Men Michael Bay gillar sådant. Så han är säkert nöjd med regissörens jobb på den fronten. Själv blir jag mest yr i huvudet av sådant och har svårt att hänga med vad som händer.
Sammanfattningsvis så får den här filmen godkänt. Den är första filmen i en förmodligen påbörjad filmsvit. Och i första filmen brukar det ingå att förklara karaktärers historik osv och hur de formas till hjältar. Det gör att tempot kanske blir lite segt ibland. Men det kan man ha överseende med och längta efter uppföljaren som inte behöver ha med sådant då det redan är avklarat i första filmen. Jag kan starkt rekommendera filmen till oss gamla nostalgiska 90-tals barn som älskade serietidningen. Huruvida dagens kids impas av de här hjältarna vet jag inte. Men jag gör det fortfarande och hade gärna av nostalgiska skäl gett filmen "Teenage Mutant Ninja Turles" en fyra av fem möjliga i betyg. Men jag får helt enkelt koppla bort detta. Det blir istället en stark trea eftersom det ibland sega tempot med för mycket överdriven action gör att man blir trött i ögonen. Men för övrigt är det här den bästa filmatiseringen hittills som gjort av serietidningen.