Teheran Tabu 2017

Tre kvinnor, och en manlig musiker, försöker på olika sätt komma runt Irans strikta religiösa lagar, som lämnar kvinnor handlingsförlamade. Pari tvingas prostituera sig på grund av fattigdom, hennes man är en fängslad missbrukare, men en kvinna kan inte få en skilsmässa om inte hennes man undertecknar pappren. Domaren som sitter mellan henne och den efterlängtade skilsmässan vet att utnyttja hennes situation.

 


Paris granne Sara är gravid och trotsar sin mans önskningar genom att söka arbete. Musikern Babak har sex med Donya på en fest, och då hon ska gifta sig med någon annan måste hon genomgå en operation som ska ”göra hennes mödomshinna intakt igen.” (Mödomshinna är ett missvisande och föråldrat ord som antyder att det finns en hinna som spräcks vid penetration vilket alltså inte är sant. Det finns inget sätt att se om någon är oskuld, mödomshinnan är ett sätt att kontrollera kvinnors sexualitet. Trots detta utförs denna operation runt om i världen, även i Sverige, då det kan vara helt förödande för en kvinna att inte blöda på sin bröllopsnatt. Det här är inte något som vidrörs i filmen, men att veta det ger den ett extra lager av obehag.)

”Teheran Tabu” har fått en unik chans att ses av en större publik i Sverige, tack vare att den framröstades för biografdistribution i Folkets Bios projekt Scope 100. Filmen har jämförts med Marjane Satrapis magnifika tecknade serie ”Persepolis” (som även filmatiserades 2007) men klarar inte av att nå upp till det löftet. Mycket beror det på att ”Persepolis” låter en ung kvinna åldras och stegvis förstå förtrycker omkring henne, men också på den fantastiska, uttrycksfulla konststilen. ”Teheran Tabu” är gjord med rotoscope, en animeringsteknik som (väldigt förenklat, annars kommer vi vara här hela dagen) kan användas för att ”måla över” en film – tänk A-has musikvideo ”Take on me” eller Ralph Bakshis vansinniga ”Sagan om ringen”-filmatisering. Men tekniken är förmodligen mest känd för att ha används för att göra specialeffekter i filmer som ”Tron” och ”Star Wars”. Tekniken ger ”Teheran Tabu” ett distinkt uttryck, men gör också karaktärernas ansiktsuttryck plattare.

Det är ett problem i en film som är beroende av diskreta uttryck. Det är en på många sätt lysande film, men den har problemet att den påminner mig om bättre filmer. Dels tidigare nämnda ”Persepolis” men också Nahid Perssons dokumentär ”Prostitution bakom slöjan” (2005). Den inledande scenen då Pari prostituerar sig i en bil samtidigt som hennes femårige son sitter i baksätet och tittar ut genom fönstret, påminner så starkt om scener i ”Prostitution bakom slöjan” att jag undrar om regissör Ali Soozandeh sett den, men lyckas aldrig uttrycka samma mörker.

Det är dock omöjligt att värja sig mot ”Teheran Tabu”. Karaktärernas öden vävs samman allt tätare, det berättas med humor och ömhet, men samtidigt dras snaran åt. Denna bit vardagsliv har mer spänning än många actionfilmer när den skärskådar det iranska samhällets hårda dubbelstandarder. En film väl värd att se – men lova att åtminstone se ”Persepolis” också.