Tenacious D - Världens bästa rockband 2006

För ett par år sedan var jag på mitt landställe och hade tråkigt. Jag lade mig i soffan och slog på TV:n och började zappa. Det jag fastnade framför var ett program om två överviktiga män som spelade rockmusik på ett synnerligen originellt sätt. De två männen var Jack Black och Kyle Gass. TV-serien i fråga, som kort och gott hette ”Tenacious D”, har här fått en slags långfilmsversion… eller nej. Egentligen inte.

”Tenacious D” var en lågmäld sitcom som med enkla metoder fick en att småle. Långfilmen, ”Tenacious D in The Pick of Destiny” är bara totalt överbelastad. Handlingen är rätt vag, men det går i en rund slänga ut på att Jack och Kyle ska hitta ett grymt plektrum, som även visar sig vara självaste djävulens utslagna tand. På vägen dit hittar de på massa tokigheter med peruker, Tim Robbins på kryckor, och animerade pruttgubbar.

Jag förstår inte vad som har gått fel. Jag brukar alltid uppskatta Jack Black som komiker, och skådespelare. Även om inte filmerna (”King Kong”, ”The Holiday”) har varit mästerverk, så har alltid Jack Black överraskat. Han är endast en yta här, precis som filmen i sig. En skrikig yta. Filmen är högljudd, och känns som naglar mot en krittavla. Motvilligt för jag tankarna till ”Scary Movie”, och i slutändan känns ”Tenacious D in The Pick of Destiny” som en film för samma publik. Det är prutt, bajs, sex, knark, och tjockisskämt. Det känns inte så fräscht längre.

Alla medel som gjorde TV-serien till en underhållande sak har slängts ut genom dörren. Ersättaren här är punchlines man kan se från flera mils avstånd, och otroligt stereotypa och tråkiga karaktärer. Filmen lider huvudsakligen av ett grundläggande problem. Åt vilket håll ska den åka? Hur svag än storyn är, måste vi ha en framåtrörelse. Detta skiter regissören Liam Lynch fullständigt i. Filmen stampar runt på olika ställen under hela speltiden. Istället för att se säcken dras ihop, levereras bland annat en hög Jack Black som klättrar i träd i 10 minuter tillsammans med ett hårigt monster. Filmen känns som ursäkt för att marknadsföra en ny Tenacious D-skiva, alternativt att få göra en lång musikvideo i Liam Lynchs fall.

Jag står ut i min biofåtölj, men jag blir ursinnig efteråt. Betyget blir en tvåa, men tvåan lyser svagt. Jag kände att ”Tenacious D in The Pick of Destiny” hade potential till att bli en bra film, speciellt med TV-serien i ryggen. Tyvärr, får jag säga. Denna film är till för dem som tyckte ”Scary Movie 4” var årets film. Jag är inte en av dem.