Tenderness 2009

Unge Eric har avtjänat straff för mord och är övertygad om att han inte kommer döda igen, att vad som drev honom inte längre finns där. En polis - Crowes karaktär - är av motsatt åsikt och beslutar sig för att hålla ett öga på grabben på egen tid. Det finns även någon annan som har sina ögon på Eric, fast den unga tjejen ifråga har egna motiv som antagligen inte är mycket mer hälsosamma än polisens.

Jag tycker vanligtvis Russel Crowe är en ruskigt bra skådis, och visst, han är väl bra här också, däremot känns han ganska fel för rollen. Hans stil klingar illa med vad karaktären borde vara, antar jag. I övrigt är det svårt att protestera mot skådespelarna, de båda stora unga rollerna, Jon Foster och Sophie Traub som Eric och den inte helt hälsosamme Lori, passar in och gör rätt för sig. Laura Dern får tyvärr rätt lite tid i rutan men vad hon gör, gör hon med den klass man kan vänta sig.

Regissören John Polson ("Swimfan", "Hide and Seek") försöker ofta för hårt. En mer subtil hand hade behövts, och jag tror den känslan är starkast när det gäller musiken. Bakgrundsmusiken, den stämningshöjande instrumentala, som blir för mycket i ansiktet. Paradoxalt nog är soundtracket toppen, det finns några riktigt fina låtar i filmen.

Vad jag gillade väldigt mycket, var att "Tenderness" andas av 50- och 60-tal. Det är ingen slump, för även om allt utspelas i nutid, genomsyras såväl foto som kläder och scenografi av det här, liksom Russel Crowes mustasch, och det är ett uppskattat grepp. Under långa stunder kände jag mig riktigt övertygad om att den utspelade sig för femtio år sedan, bara för att ryckas ur stunden när e-postadresser och mobiler kommer på tal.

Och möjligen är det en del av problemet jag har, att detaljer som jag vanligtvis är väldigt förtjust i, det här med att blanda saker från olika decennier för att skapa en känsla av tidlöshet, att det inte fungerar. En mer kompetent regissör hade kunnat låta moderna detaljer smälta in på ett effektivare sätt utan att man rycks ut.

Det stora kritiken jag har är dock den där något ogripbara känslan av att en historia av det här slaget, det här ämnet, borde vara mer spännande, borde ha en stark subtil dramatisk ådra, borde ha någonting mer. Som det är nu, är "Tenderness" en hygglig film, ett helt okej litet drama, och en bortkastad chans.