Terminator 2: Domedagen 1991

Vår gode Kim Nilsson fick för några månader sedan nöjet att recensera "The Terminator" från 1984. Han kallade den för "den ultimata Terminator-filmen", och har på sätt och vis alldeles rätt. I all simplicitet fångar James Camerons originalfilm själva kärnan i vad som senare blivit en populär franchise, på fyra (snart 5?) långfilmer och en tv-serie. Terrorn i att jagas av en mördarmaskin som verkar ostoppbar. Skräcken i vad mänskligheten är kapabel till. Ett, inte alltför orealistiskt, scenario där vår egna teknologi blir smartare än oss själva och inser att människan, det största hotet, helst bör utrotas. För allas bästa. 

Men är det något som Cameron är en jäkla duktig regissör på att få ihop, så är det uppföljare som kickar föregångarnas röv - rejält. Och inte nog med det, karln har dessutom mage att spränga gränserna för vad som är möjligt att visa på filmduken, med "Avatar" som bara det senaste exemplet. En kombo som därmed gör "Terminator 2: Domedagen" till den ultimata actionfilmen, och sci-fi-filmen, och ett inte alltför tokigt drama heller.

Som "Scream 2" träffsäkert påpekade, finns det regler för en lyckad uppföljare. Allt måste bli större, bättre, häftigare. Och med en lågbudgetförlaga som "The Terminator", vars succé tog alla på sängen, är potentialen desto större att uppfylla dessa krav med råge. 

Här har runt tio år passerat sedan Sarah Connor mosade sin metall-nemesis, och gjorde barn med sin beskyddare Kyle Reese, om än i motsatt ordning. Sedan dess har det inte riktigt rullat på som det var tänkt. Sarahs profetior om ett framtidskrig mot cyborgs har inte helt oväntat gett en enkelbiljett till dårhuset. Medan sonen John, mänsklighetens framtide ledare i ovan nämnda krig, gör vad buspojkar i hans ålder gör bäst. Stjäl pengar ur bankomater och lägger dem på arkadspel. 

Snart blir det dock dags för pojkvaskern att återförenas med mamma och fly för livet. Robotarna från framtiden gör ett nytt försök i att eliminera John Connor, nu med en ännu mer avancerad människoliknande robot (man kan undra varför inte T-1000 skickades direkt till 1984? De hade varit chanslösa, pang bom). Tillika får mor och son sin gamle Arnold tillbaka, eller åtminstone en liknande modell, den här gången omprogrammerad för att vara den snälle killen. I horisonten hägrar Domedagen. Oddsen är som vanligt inte på de svagas sida. Men det är som upplagt för förstklassig action, med de vildaste specialeffekter som Hollywood någonsin gjort. Åtminstone år 1991. Och egentligen gjordes det inte något mycket häftigare än så fram till "Matrix" 1999. Det säger en hel del! 

Vilopauserna bjuder på dramatik av en helt annan sort. Cameron håller oss alerta och fångade av stora livsfrågor som: kan man förändra sitt öde? Har man rätt att ta ett människoliv om man vet att det hindrar många andra från att dö? Tunga val väntar våra huvudpersoner, val som blir avgörande inte bara för deras utan hela världens framtid. 

"Terminator 2" är en unik film: en maffig blockbuster men samtidigt mångbottnad och väl genomtänkt där ingen replik, bildvinkel eller ljudeffekt lämnats åt slumpen. Allt samverkar för att hålla storyn flytande och spänningen uppe. Det är därmed en film som går att se om precis hur många gånger som helst, och speltiden som närmar sig 2,5 timme blir aldrig seg. Alltid upptäcker man nya detaljer, eller nyanser i storyn. 

Skådespelar-prestationerna är inte det första man tänker på att dra fram i en film om krigande robotar, men ingen här lämnar egentligen något mer att önska. Castingen av Edward Furlong som den kaxiga tioåringen som motvilligt tvingas in i ett krig han inte förstår, är klockren. Linda Hamilton har sedermera gått till filmhistorien som den hårdaste av de hårda kickass-brudarna. Och Arnold, tja, inte kommer han att bli ihågkommen för att vara en karaktärsskådis av rang, men som det tystlåtna muskelberg utan känslouttryck som han är, kan jag inte tänka mig någon mer perfekt för huvudrollen.

Det är vackert när man tänker efter, med en storfilm både älskad av publik och hyllad av kritiker. Kanske något av det svåraste för en filmskapare att åstadkomma, och ändå verkar det så självklart och till synes enkelt i Camerons händer. Inget ont om föregångaren nu, men när man inser hur det fina lilla fröet här utvecklas till en bombastisk, dyster framtidsvision och en filmupplevelse som få har kunnat mäta sig med - ja, då kan jag inte annat än att bli rejält imponerad. 

Sedan kom "Terminator 3" och fullkomligt trampade på allt som är så vackert med tvåan. Men det är en annan historia. En vi helst förtränger och glömmer.