Terror på Elm Street 2010

Förra året kom en remake av "Friday the 13th" så det är klart att även denna skräckklassiker från 80-talet måste få nytt liv och skrämma en ny generation. Och det är ungefär så det börjar - som en film som enbarts gjorts för att nå ut till alla de 90-talister som inte tycker det är värt att kolla gammal skåpmat, utan vill ha samma historia men i ny förpackning.

Allra första scenen är faktiskt ny med en okänd karaktär. Dean (Kellan Lutz) sitter på en diner och ber om mer kaffe, men servitrisen verkar inte höra. Han följer efter henne ut i köket där grisfötter och andra kadaverdelar kokar på spisen. Det där mardrömslika dunklet lägger sig över scenen och alla som vet vad "Terror på Elm Street" går ut på fattar att han har somnat och nu befinner sig i sin egna mardröm där Freddy Krueger - mannen med den rakbladsförsedda handen - lurar bakom varje hörn. (Den engelska titeln heter ju mer passande "Nightmare på Elm Street").

Men efter öppningsscenen som följer formulan för nyare skräckfilmer så inser alla som sett originalet att här kommer man inte bjudas på många överraskningar. De fyra ungdomarna med Nancy (Rooney Mara) i spetsen råkar ut för väldigt liknande mardrömmar (de andra har fått nya namn och spelas av  Kyle Gallner, Katie Cassidy och Thomas Dekker).

Fast upprepningen kanske är helt rätt tänkt. Uppföljare till första filmen har ju redan gjorts i massor, så ska man nu göra en "remake" ska den väl följa historien rätt noga.

Som vanligt blir det dock trist när man redan vet vad som ska hända. Men även nya tittare hade nog kunnat förutse det mesta. Det verkar vara ofrånkomligt att en viss typ av karaktärer alltid dör först medan andra klarar sig bättre.

Här, i första halvan av filmen, kommer jag dessutom på att Freddy inte är särskilt läskig. Och jag brukar skrämmas lätt - så det säger en del. Visst hoppar man till när han dyker upp, men när man verkligen får se honom i bild och höra hans brummande stämma så känner jag att "jaha, var det här allt?".

Annars var valet av Jackie Earle Haley något som höjde mina förväntningar rejält. Han är perfekt som obehaglig typ, något han visat både nyligen i "Shutter Island" och framför allt som den självförgörande pedofilen i "Little Children". När han nu som Freddy är helt täckt av smink kommer hans inte talang fram alls. Slöseri!

Men så går filmen in i sin andra halva det är nästan som om en ny manusskribent och regissör tagit vid. Vi får ett avbrott i sekvensen av mardrömmar och istället får historien utvecklas mer på djupet. Nancy inser att hennes mamma döljer något och börjar rota i det förflutna för att få reda på drömmarnas ursprung. Med hjälp av gamla foton och självklart google närmar hon sig sanningen. Är det en galnings hämnd, eller ännu värre - har hon och vännerna orsakat lidande för en oskyldig man?

I de här tillbakablickarna får vi också äntligen "njuta" av Haleys ansikte och skådespeleri. Att han tagit rollen får därmed en förklaring, även om jag önskat att mer av honom skulle fått skina igenom även i mardrömsscenerna. Hans ansikte är läskigt nog för att kräva mycket mindre mask än de ger honom.

Det finns också ett par effekter som faktiskt imponerar tillräckligt för att nämnas, speciellt den som delvis är stulen från förlagan där Nancy försöker fly men underlaget blir mjukare och kletigare och hon inte kommer någon vart. Den har här "hottats" upp en aning och funkar utmärkt.

Summan av kardemumman är att filmen hämtar sig ordentligt och även kan erbjuda något för de som sett förlagan. Speciellt om man inte kommer ihåg alla detaljer. Men förvänta er inte att skräckmomenten ska vara värre än att man glömt dem sekunden efter. Det här är ingen film som kommer få en att ängsligt se sig över axeln på vägen hem från biografen. Och jag gissar att den inte heller kommer att leda till några mardrömmar.