That's My Boy 2012

Förväntningar är ett klurigt fenomen. Superhajpade filmer har en förmåga att med jämna mellanrum falla platt, och på samma sätt blir man ibland glatt överraskad av filmer som fått låga betyg eller som man inte läst ett ord om och därför inte skapat sig en uppfattning om.
 
Med Sandler-rullar är det praktiskt eftersom de ligger på en rätt konstant nivå och riktar sig till en väldigt specifik publik. Den stora massa som redan efter att ha testat en eller två av hans filmer och därefter bestämt sagt "aldrig mer" behöver därför inte bekymra sig om att fundera på resten. "That's My Boy" är inget undantag.
 
För Adam Sandler visar igen att han har hittat sin formel och den tänker han fortsätta att utöva. Vi har som vanligt en handling som kan återberättas i ett par meningar, den har fyllts på med karikatyrer istället för karaktärer och sedan strösslats med täta intervaller av under-bältet-skämt - i den här filmen ska allra helst åtminstone en kroppsvätska förgylla varje scen, gärna två.
 
Som ung tonåring har Donny (Sandler) ett förhållande med sin sexiga lärare vilket resulterar i en graviditet - och ett fängelsestraff för läraren. 30 år senare har Donny och sonen Han Solo (Andy Samberg - "Hot Rod", "Saturday Night Live"), som nu är framgångsrik och har döpt om sig till Todd, inte haft kontakt på länge. Donny är i behov av cash och sonen är lösningen. Men att hans white trashiga och omogna farsa dyker upp dagarna innan hans bröllop med vackra Jamie (Leighton Meester - "Gossip Girl") är inget Todd uppskattar.
 
Att placera en Sandler-handling under en tidsperiod då åtminstone en svensexa kommer att äga rum bådar inte gott för vad den mesta humorn kommer att fokusera kring. Och i "That's My Boy" är det ovanligt många lågvattenmärken till och med för den här genren. "American Pie", släng dig i väggen vad gäller fylla-, sperma- och sex-skämt...
 
Därför kommer det nästan som en chock när det helt plötsligt händer något kul där på vita duken. Jag blev ett par gånger ställd inför frågan "Skrattade jag verkligen åt den här sörjan eller är jag bara trött?" Svaret är antagligen en kombination av de båda. För jag kan bara komma på ett läge när icke Sandler-fans skulle kunna tänkas se den här filmen - en rejäl bakfylledag när det är det enda som går på tv, och man inte har något emot att straffa sig själv lite extra för allt man inte minns att man gjorde kvällen innan. Och i det läget tror jag banne mig att man kan kosta på sig att ha kul åt den då och då också.
 
Men missförstå mig inte. Skratten blir aldrig fler än de stunder då man mentalt ber Adam Sandler att för alltid abdikera från skådespelaryrket. För bland de filmer jag har sett de senaste tio åren så har jag svårt att hitta en mer osmaklig, pinsam och irriterande karaktär är Sandlers Donny. Frisyren, kläderna och framför allt accenten är förstås valda för att visa vilken loser han har blivit, men det är som det brukar i dessa karikatyrsstyrda filmer, alldeles för mycket - och efter redan de första minuterna är jag urless på att både se och höra honom.
 
Tyvärr blir min önskan om att få slippa inte besvarad förrän nästan två timmar senare. Jag vet att jag skrev att det var nästan oförlåtligt av "The Five-Year Engagement" att dra ut på tiden på det där sättet. Ordet oförlåtligt är en grov underdrift i det här fallet.
 
Men trots att det tar emot att säga, så finns en del ljuspunkter. Susan Sarandons cameo är kanske inte så bra som den skulle kunnat vara, men hon är ändå en nivåhöjare (något Al Pacino inte lyckades vara i "Jack & Jill" - jag fattar fortfarande inte vad han tänkte där!). Att Vanilla Ice har plockats in som Donnys "has been"-polare från 80-talet är också en trevlig idé.
 
Men det är som sagt bara några få ljusglimtar på en annars nästan nattsvart himmel.