The 33 2015

På valfritt Hollywood-kontor:

- Hörrni, finns det inga aktuella katastrofer vi kan göra film av?

- Ja men den där gruvolyckan i Chile lät ju spännande.

- Hm, men 33 chilenska gubbar i en gruva vill väl ingen se film om?

- Äh, vi slänger in lite sidointriger ovanjord. Typ presidenten kan ha en snygg assistent med ett hjärta av guld som flirtar med en av gubbarnas passionerade syster. Sådant skräp som alltid går hem.

- Men chilenare... Vi behöver ju stjärnor!

- Antonio Banderas är väl fortfarande lite het? Och vad heter han nu igen, Rodrigo Santoro från “300”.

- Men de är ju från Spanien och Brasilien!

- Äsch, samma sak! Sen tar vi folk som typ skulle kunna likna chilenare. Juliette Binoche och Gabriel Byrne är ju mörkhåriga. Och Lou Diamond Phillips är ju en sådan där klassisk “etnisk” skådis. Så får de prata engelska med brytning. Ingen orkar ju läsa undertexter.

- Nä, det såklart. Vad ska den handla om då?

- Handling? Äsch, det är inte så viktigt. Katastrofen sker, det är dramatiskt, familjer är upprörda och protesterar mot regeringen, gruvarbetarna svettas och blir arga på varandra. Lite “Big Brother” i en gruva liksom.

- Hur utvecklar vi karaktärerna då?

- Gud, vad du tjatar. Plocka lite rollfigurer från gamla filmer. Gängets ledare som håller samman gruppen men får lite hybris i slutet, gubben som precis ska gå i pension, ynglingen som har sin första dag på jobbet, killen som väntar barn, machokillen med hett temperament. Och så behöver vi ju lite humor. Då e det ju alltid tacksamt att ta in en snubbe vars fru och älskarinna har cat fights hela tiden.

- Hahaha, ja sånt e skoj. Men hur får vi den där känslan av en riktig blockbuster?

- Ja, dialogen är viktig. Alltså, inte att den ska vara trovärdig utan kännas dramatisk. “We need you. I need you!” är en gammal goding. Eller “These people are counting on you!”.

- Kanske Banderas kan hålla en monolog om brödraskap?

- Ja, perfekt! Och så blir alla i bakgrunden tysta så fort han pratar. Mycket bra, många sådana tal ska vi ha.

- Blir det inte lite väl tung film då?

- Nej, nej. Alla vet ju hur den slutar. Och i finalen när allt löser sig så har vi massa lyckliga återföreningar till tonerna av “Titanic”-kompositörens stråkmusik. Publiken ska verkligen känna “vad skönt att det löste sig för de här stackars gruvarbetarna”!

- Men... det gjorde ju inte riktigt det.

- Inte? Hm, släng in en kort epilogtext fast med lite glad chilensk musik för att distrahera. Samt bilder på de återförenade gruvarbetarna så tänker man nog att de är glada trots att de aldrig fick någon kompensation och ingen hölls ansvarig för olyckan.

- Men... kan man egentligen inte bara läsa om allt som hände i en nyhetsartikel?

- Vem läser nu för tiden?