The Act of Killing 2012

Regissören Joshua Oppenheimer befann sig i Indonesien och arbetade med en helt annan film när grundpelarna bakom den här landade i hans knä år 2001. Han började då gräva i den så kallade "massakern i Indonesien" som ägde rum mellan 1965 och 1966. Enligt uppgifter dödades minst en halv miljon (vissa hävdar att siffran ligger närmare 2,5 miljoner) misstänkta kommunister på synnerligen brutala vis av inhyrda dödspatruller, ofta bestående av gangsters och yrkesmördare. De "bevis" som gjorde att man räknades till kommunisterna var ofta långsökta på sant McCarthy-vis. Just folkmord är inte direkt ovanligt i den dokumentära världen, men här skildras det ur ett helt nytt perspektiv.

En stor del av de som deltog i "utrensningen" lever nämligen fortfarande och vissa av dem har personligen mördat över 1000 människor. Det mest bisarra är att de aldrig har ställts inför rätta, utan hyllas som lokala hjältar och vissa innehar till och med maktpositioner i regimen. "Vinnarna skriver historien", som man brukar säga. Det känns lite som att detta skulle ha kunnat vara Tyskland år 1985, om Hitler hade vunnit kriget. För att kunna bryta igenom fasaden bestämmer sig Joshua för att satsa allt och spela ett väldigt vågat kort. Han erbjuder ett antal gamla gangsters - exempelvis huvudobjektet Anwar Congo - att återskapa sina upplevelser under massakern i filmform. Då Anwar och hans vänner är stolta över det de gjort ställer de upp med glädje, mycket tack vare att de alla också är stora fans av Hollywoodfilmer.

Resultatet är häpnadsväckande, surrealistiskt och smått äcklande. Anwar färgar sitt vita hår svart för att spela sitt yngre själv och visar för oss betraktare hur han förhörde, torterade och mördade drösvis med människor utan några som helst skrupler. Han gjorde sitt jobb helt enkelt, och är själv imponerad av insatsen. Bara tanken av att man ens fångat vissa av dessa ögonblick på film är helt ofattbar. Från den drömska inledningen med rosa dansöser och en gigantisk fisk till den dräpande avslutningen träffas man av slag efter slag i solar plexus. Det skryts och skrattas till höger och vänster om halshuggningar, grova våldtäkter och innovativa avrättningar. Aldrig har det gjorts en så förkrossande dokumentär, långsamt och hallucinatoriskt förgör den dig. 

Bland dess bildrutor hittar vi allt det mörker och djup som finns hos människan, detta komplexa däggdjur som är kapabelt till så mycket ont. Gång på gång slås man av hur "mänskliga" mördarna är. De har utfört monstruösa och avskyvärda handlingar, men de är människor precis som oss andra. Att man tvingas konfrontera och acceptera detta faktum är det unika och briljanta med "The Act of Killing", man har aldrig tidigare kommit så nära inpå massmördare rent psykologiskt. Det är onekligen otäckt och högst omskakande, men samtidigt fascinerande och viktigt. Oppenheimer lyckas till och med få förövarna att vid vissa tillfällen inse vad de gjort och möta sig själva, som när Anwar i en rekonstruktion spelar ett av sina offer och tvingas avbryta när hans egen snara läggs runt hans hals. Bara en ytterst liten fraktion av den terror han orsakat hos så många människor räcker för att knäcka honom själv, vilket säger väldigt mycket.

När vi når eftertexterna är den känslomässiga utmattningen total och man vet inte riktigt hur man ska hantera all information. Det är krävande att våldsamt kastas rakt in i mörkrets hjärta och stanna där i vad som känns som en omformande evighet. Även om man kommer ut på andra sidan som en mer cynisk version av den person man var innan är det värt det, då upplevelsen samtidigt känns essentiell och ögonöppnande. Se den för att veta. Se den för att sprida ordet och ge en känga till Indonesiska makthavare. Se den för att uppleva något annorlunda och intensivt. Denna oförglömliga dokumentär får bara inte missas.