The Air I Breathe 2008

”The Air I Breathe” är en historia i sann Robert Altman-wannabe-anda. Med ett ”larger-than-life”-grepp tar den itu med att visa hur vi är som små punkter som hänger ihop med varanda på de mest otroliga vis i ständig växelverkan. De fyra huvudrollsinnehavarna får representera varsin känsla och först ut är Forest Whitaker som Glädje. Som miserabel ekonom väljer han att satsa 50 miljoner dollars han inte har på ett travlopp, bara för att förlora allt och finna sig dödförklarad av gangstern Fingers (Andy Garcia) om han inte betalar inom en vecka. Glädjen finner han dock där på hustaket, men hans vinst känns mest som ett snedvridet frihetsmanifest.

Fast nu var ju kanske poängen inte den utan hur våra förehavanden påverkar vår nästa. Filmen skulle även kunna bygga på det svenska ordspråket ”Den enes bröd, den andres död”. Näst ut är Brendan Frasers Lust som jobbar som indrivare åt Fingers och har förmågan att se in i framtiden. Ett liv utan några överraskninga a.k.a. utan lust. Självfallet korsar Lust vägar med Glädje och båda har till slut även ett finger med i spelet när det gäller Sarah Michelle Gellars, eller Sorgs, öde.

Sorg är den dekadenta popstjärnan som blir blåst av sin manager och hamnar även hon i Fingers grepp. Managern har överlåtit hennes kontrakt till denne för att sanera sina skulder. I Sorg ser Lust, som insett att hans förmåga börjat svika honom, för första gången ingen framtid och fascnineras av henne till den milda grad att de snart blir kära i varandra. Ingen framtid innebär bokstavligt talat ingen framtid, inte när Fingers finns med i bilden, och allt pekar mot en tragedi. Är Fingers den gemensamma nämnaren?

Nix. Nu är det dags för Kevin Bacons Kärlek att göra entré. När han med Sorgs hjälp riskerar allt för en obesvarad kärlek är det kanske för att vi ska förstå att störst av allt, det är ändå kärleken. Glädje, Lust och Sorg blir till Kärlek, men varför är det då Sarah Michelles Sorg som till slut gasar iväg mot solnedgången?

Frågetecknen hopar sig, särskilt i slutet gapar de logiska luckorna med vidöppen mun. Framför allt undrar jag hur en film som helt uppenbarligen vill säga väldigt mycket lyckas schabbla bort allt och säga just ingenting. Åtminstone ett svar på den frågan är att det är väldigt svårt att köpa något som kryddas med plattityder i stil med ”Man vet inte vad man har förrän man förlorat det” och ” Ibland måste man riskera allt för att vinna”.

Om något så gör ”The Air I Breathe” mig deprimerad istället för att injicera hopp i mina smått nihilistiska vener. Snyggt förpackad är denna parentes absolut, men det är förmodligen för att nykomlingen Jieho Lee startade sin bana med att regissera musikvideor. Innehållet hänger inte med i den övrigt välpolerade produktionen och inte ens den Oscarvinnande Forest Whittakers insats lyfter filmen nämnvärt.