The Amazing Spider-Man 2012

I dagarna var det tio år sen Sam Raimis lekfulla, serietidningsdoftande "Spider-Man" svingade in sig på biograferna. Sommaren 2004 toppades den av uppföljaren "Spider-Man 2", storslagen popcornunderhållning med alla elementen på rätta stället. 2007 föll dessvärre överambitiösa CGI-soppan "Spider-Man 3", då världens dyraste film, platt ner till marken och sen dess har ingen vågat spinna vidare på den här filmserien.

Men än finns det potential i den här väggklättrande tonårshjälten, så nu kommer det helt enkelt en annan version av samma tema. En nystart som låtsas som om de tidigare filmerna aldrig existerat. Det är lite synd för de hade sin charm. Men efter bara en kvart i Andrew Garfields sällskap har jag glömt allt jag tror mig veta om genetiskt manipulerade superspindlar, sagt farväl till Mary Jane Watson och Harry Osborn, och låtit mig svepas med i Marc Webbs vision. Vilken som egentligen står närmast Stan Lees serietidningar överlåter jag till hardcore-fansen att avgöra, men "The Amazing Spider-Man" spöar definitivt skiten ur de tidigare filmerna. Mest tack vare att regissören till magnifika indiedramat "500 Days of Summer" verkligen bryr sig om sina skådespelare, och får publiken i sin tur att bry sig om karaktärerna.

Många superhjältefilmer lider av att huvudpersonen måste presenteras, få sina krafter och lära sig att hantera dem innan man kan kasta in en ond superskurk i mixen och dra upp tempot. Så även "The Amazing Spider-Man", som dessutom berättar en historia vi redan sett för inte alltför längesen. Webb lyckas dock vända problemet till sin fördel. Förutom farbror Bens tråkiga öde (scener vi hade klarat oss utan) känns det aldrig som upprepning. Man visar det hela ur en annan vinkel, fyller i hålen som den tidigare trilogin hade lämnat, och lyfter fram mycket mer av dramat. Här tackar vi för Andrew Garfield som är ett riktigt fynd i sina tights. Peter Parkers experimenterande med sina nya förmågor, hans stora sorg efter föräldrarnas försvinnande många år tidigare, eller hans försök att närma sig söta Gwen i klassen - allt är välregisserat och betydligt mer välspelat än någon annan "superhjältefilm" jag kan tänka mig.

Jag skriver "superhjältefilm" för här sätts känslor och karaktärer före effekter och akrobatik på hustak. "The Amazing Spider-Man" kan bättre beskrivas som ett charmigt high school-drama... med inslag av våldsam jätteödla. Men i sina bästa superhjältestunder gör den knappast fansen uttråkade. På mörkerskalan hamnar den nånstans mitt emellan Nolans tunga Batman-filmer och kaxiga spandexäventyret "The Avengers": manusets självironi bjuder på flera leenden under filmens gång, samtidigt som vår maskerade hjälte åker på rejält med stryk vid några tillfällen. Det känns definitivt råare än något Tobey Maguire utsatts för.

Mycket njutning finns också i några små fina scener som man missar om man blinkar, som påminner oss om att det är en vanlig tonårsgrabb som döljer sig bakom masken. När han ligger i bakhåll för Lizard och fördriver tiden med mobilspel, eller går igenom tant Mays inköpslista med New Yorks gator långt under sig. Minst förtjust är jag i sista kvarten, som inte fått lika mycket kärlek som övriga filmen och sprinklats med såväl überpatriotiska inslag som ostiga tal.  

Om man får komma med önskemål till den oundvikliga uppföljaren så är det att Spider-Mans humor ska få mer utrymme. Man vågar knappt tänka på vilken åktur som väntar i "The Amazing Spider-Man 2" så länge regissören får fortsatt förtroende och hittar ännu fler nya vägar att hålla filmserien fräsch. Och du vet väl att man inte lämnar en Marvel-film innan eftertexterna är slut? Sitt kvar för en teaser som garanterat får Spindelmannen-nördarna att börja spekulera vilt.