Hämnarna 1998

Ändå känner jag känslan att det kunde ha blivit någonting, att i sörjan som presenteras finns faktiskt den där skapligt underhållande rullen jag hade hoppats på. Tyvärr är "The Avengers" ("Hämnarna" på svenska) resultatet av ett idogt saxarbete, ett frenetiskt klippande som effektivt sett till att avlägsna vad som kunnat ge ett ordentligt sammanhang och fungerande flyt i berättandet. Jag ställer mig frågande till hur man kunde ha klippt ner filmen och trott att det där var någonting värt att visa? Bättre ha låtit den leva i sitt ursprungliga skick. Bättre ge helheten chansen. Det kan knappast ha blivit värre, för att vara så pass komprimerad, för att vara så kort, känns filmen oerhört lång.

Inte för att historien är ett under av nyskapande finurlighet, eller innovativ genuinitet, det är grundläggande skurk försöker ta över världen och hjältarna ska rädda den (med en twist i form av osäkerhet över huruvida den ena hjältens uppsåt är ärligt eller ej). Bra så, tillräckligt bra, ty egentligen behövs inte mer för att uppnå denna underhållningsfaktor som jag återkommer till. Vilket kanske hade räckt, om inte för att göra det till den stora sommarexplosion det pratades om, så åtminstone för en stunds (ja, där har vi det igen) godkänd underhållning.

Uma Thurman och Ralph Fiennes gör sitt bästa som våra hjältar, personkemin finns där och de är bra skådespelare, men precis som historien försvinner vad som fungerade in i allt som inte fungerar.

Och Sean Connery, hur mycket jag än älskar den mannen, han spelar har fått rollen som värsta sortens filmskurk. Det är inte tacksamt någonstans.