The Average Color of the Universe 2020

Alexandra-Therese Keinings nya film på bara dryga timmen är minst sagt speciell. Långa stillbilder, högljudda andetag, en bebis som gurglar. Samtidigt är filmen i princip ordlös. Under fem minuter syns inget mer än närbilder på en bebis som gör vad bebisar gör mest – dreglar. Någon minut senare kryper den lite. 



 

Det är som att vi ges ett pussel, där vi då och då får en ny färg och inte riktigt vet hur den passar in i helheten. Under filmens speltid samlar vi på dessa pusselbitar och får själva försöka lista ut hur de hör ihop. Vem är egentligen huvudpersonen (spelad av Jennie Silfverhjelm), vad är det som har skett och varför är detta en historia som är värd att berätta?

Bilder säger mer än 1000 ord enligt den gamla klyschan och när man förstått premissen förstår man även att det är en del av poängen, det är meningen att publiken ska jobba. För att förstå, för att diskutera, för att det är krävande att se något annat än vi är vana vid på biodukar.

”The Average Color of The Universe” är en stumfilm för det nya årtiondet som kanske ses bäst utan att man har läst någon recension, så egentligen kan ni kan sluta läsa här. För de rebeller som läst vidare listar man under filmens gång ut att den handlar om förlust, sorg och den oundvikliga depression dessa två skapar. Känsliga ämnen som många gärna inte talar om medan de själva befinner sig i det känslospannet, vilket gör att stumfilms-greppet både känns innovativt och spännande. För mig räcker det däremot inte hela vägen fram.

När filmen närmar sig slutet känner jag bara två saker: vad var det egentligen jag nyss tittade på och skönt att det äntligen är över.