The Babysitter: Killer Queen 2020

Sist vi mötte vår huvudkaraktär Cole (Judah Lewis) var han med om en minst sagt traumatisk upplevelse, när han under en natt, helt ensam, blev tvungen att bekämpa sin barnvakts satanistiska mördarkult. Sorgligt nog skulle nattens slut inte innebära slutet av Coles bekymmer, och i “The Babysitter: Killer Queen” är det dags för ett skrämmande återbesök. 

Vi slängs in i handlingen två år efter förra filmens händelser. Cole går nu på gymnasiet, och är mer utstött än någonsin. Mardrömmarna från den där hemska natten är fortfarande närvarande, men han har ingen att dela sin ängslan med. Det finns nämligen ingen som tror på att det som hände honom är sant, inte ens skolkuratorn eller hans föräldrar. Detta känns såklart lite skumt - är det till exempel ingen som har undrat över alla ungdomar som försvann den där natten? Samtidigt är detta inget man lägger mycket tanke vid, för det är uppenbart att trovärdighet inte är, eller ens behöver vara, ett främre syfte här. 

Den första dryga halvtimmen liknar mest en vanlig tonårskomedi, präglat av stereotyper, korridormobbning, kärleksbesvär och annat vi känner igen. Men att komma undan tillvaron bestämmer sig Cole för att följa med den bästa vännen och obesvarade kärleken Melanie (Emily Alyn Lind) - som även är den enda som tror på hans historia- till ett båthus vid en sjö över en natt.

 

Dock så kommer givetvis ingenting att bli som han tänkt sig. Plötsligt ska bekanta kusligheter börja uppenbara sig igen, samtidigt som det visar sig att Coles största trygghetspunkt egentligen är vad han fruktar mest. Det är återigen dags att kämpa för överlevnad, och en natt ännu blodigare än den förra är att vänta sig. De som har hoppats på mycket gore och många klassiska tonårsslasher-drag lär med andra ord ha mindre att klaga över.

Händelserna som följer utspelar sig inom samma tidsram som föregångaren, men där de största skillnaderna blir den nya miljön och ett par ansikten som vi inte sett tidigare. Några aspekter av uppgraderingen är intressanta, men för min del blir engagemanget ändå bristande. Vissa delar må vara mer överraskande än andra, men faktumet att det kryllar av klichéer (även om dessa kan ses som vanligt för genren) resulterar i att det tidvis känns ganska trist och förutsägbart.

De stilistiska dragen från förra filmen finns också kvar, men även dem något uppgraderade. Tidigare var dessa till en stark fördel som förhöjde många av de andra elementen, men denna gången förekommer stilval som definitvt hade kunnat göras snyggare, eller rentav hoppas över. Att det ska kännas modernt och i enlighet med tiden är även det mycket tydligt, inte minst med tanke på alla de popkult-referenser som det kryllar av. 

Är detta en uppföljare som var tvungen bli av? Knappast. Lyckas den ändå göra någonting intressant av det? Diskuterbart. Visst är det underhållande vid ett par tillfällen, men roligare skräckkomedier går nog att hitta. Om du däremot var ett stort fan av föregångaren bör du självklart kolla in denna, då det trots allt förekommer flera roande återbesök och referenser. 

Det är inte svårt att se hur "The Babysitter: Killer Queen" lär bli omtyckt av många (möjligtvis ännu mer än föregångaren), men i slutändan kommer det ner mycket till vad man själv gillar. Ifall du själv exempelvis råkar vara ute efter en nyskapande och genuint nervkittlande skräckfilm, så får du nog leta vidare. Detta må vara en film där vi ser en hel del huvuden rent av sprängas, men “guaranteed to blow your mind” är den däremot inte.