The Ballad of Buster Scruggs 2018

Bröderna Coen är tillbaka, och den här gången har de gjort en film om döden själv! Nej då, inte personifierad (inte till en början i alla fall). Vi möter ingen burkiniklädd lieman som spelar schack. Istället följer döden som tema och gemensam nämnare mellan de sex sinsemellan oberoende berättelserna, som presenteras som kapitel ihopsamlade i en gammal grön, vältummad bok.

Boktiteln är densamma som filmen, ”The Ballad of Buster Scruggs”, och Scruggs själv (spelad av Tim Blake Nelson) är den yeehaaa-sjungande, gitarrplonkande Vilda Västern-banditen som kommer ridande i det första kapitlet som bär hans namn. Den glade Scruggs, klädd i vitt, skjuter obekymrat ner allt och alla som på något sätt står som hinder i hans väg, ja, vill säga, tills en annan, svartklädd, ensamridare gör entré, och som även han visar sig vara fingerfärdig med sina pistoler...

 

Sedan följer "Near Algodones", där James Franco spelar en brottsling som försöker råna en bank mitt i öknen. Det verkat lätt nog, med bara en skinntorr gammal gubbe i kassan, men berättelsen tar snabbt en lika oväntad som absurd vändning.

Den tredje berättelsen, "Meal Ticket", handlar om en kringresande impressario, spelad av Liam Neeson, som livnär sig på att låta sin arm- och benlöse recitatör (Harry Melling) framföra poesi i byarna. Här finns en tragikomisk scen när impressarion investerar i en höna som kan räkna, och som han köper av en konkurrerande underhållare, eftersom den drar mycket större publik än den egna akten. Mellings blick som följer den utkonkurrerande hönan medan han undrar över sitt eget framtida öde stannar kvar, och hela scenen är lika absurd-rolig som ont-i-magen-hemsk.

Härnäst är det Tom Waits som spelar guldgrävare i "All Gold Canyons". Han anländer med sin mula för att vaska guld i det sagovackra landskapet, och skrämmer genast bort djuren och lämnar fula uppgrävda hål. Vad värre är, han lockar även till sig andra, skrupellösa människor, som vill komma åt guldet.

I "The Gal Who Got Rattled" ser vi en spirande romans mellan Zoe Kazan och Bill Heck, som möts i ett karavansällskap på Oregon Trail. Sist, men inte minst, följer dramat "The Mortal Remains", där där en grupp främlingar spelade av Tyne Daly, Brendan Gleeson, Saul Rubinek, Chelcie Ross och Jonjo O'Neill reser tillsamans i en vagn medan de pratar om sina livsöden. Sista berättesen har en mer Twilight Zone-liknande känsla - vart de är på väg egentligen, och vem är kusken som kör vagnen?

Stilen på samtliga kapitel kan bäst beskrivas som en kärleksfull parodi på gamla västernfilmer, där varje berättelse representerar en sub-genre. Dödens ständiga närvaro blir också en manifestation över livets förgänglighet. Jag tyckte om filmen, som bär bröderna Coens alldeles egna, unika prägel.

Men... tyckte jag lika mycket om den som brödernas tidigare storverk? ”Fargo”, ”O Brother, Where Art Thou?”, ”The Big Lebowski”, ”No Country for Old Men” etcetera. Nej, faktiskt inte. I mitt tycke skulle filmen vinna på att ha någon sorts röd tråd i handlingen att binda ihop de olika berättelserna med. Jag fann faktiskt inte heller det ständiga dödandet särskilt roligt.

De senare berättelserna gjorde större intryck på mig än de första, och visst fick jag med mig en del minnesbilder hem från biosalongen som stannat kvar på näthinnan. Betygmässigt vill jag egentligen ge filmen tre och ett halvt poäng, men eftersom jag måste välja, och tyckte såpass mycket om kapitlen "Meal Ticket", "All Gold Canyons" och "The Mortal Remains", blir det en svag fyrapoängare.

För älskare av västern-filmer och inbitna Coen-fans är den trots allt ett måste, och jag kan utlova både vackert filmfoto och en mycket fin rollista, och så klart en hel del amerikansk folkmusik à la Coen.