The Belko Experiment 2017

Personalen på Belko har definitivt sett bättre dagar. 80 amerikaner jobbar för en amerikansk företagsjätte i ett avlägset kontorskomplex i Bogotá. Just den här förmiddagen tar en tråkig vändning när en röst i högtalarna meddelar att de flesta inte kommer leva till arbetsdagens slut. Den anonyma rösten lägger fram reglerna för ett dödligt spel, ett slags ”Battle Royale” som får kostymnissar, receptionister och städerskor att bryta ut i panik och vända sig mot varandra.

Så börjar ett socialt experiment som du säkert sett några gånger förut. Hur reagerar människor i en pressad situation där deras liv står på spel? Vilka kommer tänka rationellt, vilka kommer bli hjältar, och vilka kommer plocka upp närmaste yxa och offra någon annan för att rädda sitt skinn? Upplägget är välbekant, men kittlande. Filmer som "Saw", "Cube" eller "The Purge" har testat konceptet i andra miljöer. Men löftet om en rafflande psykologisk thriller används ofta mest som en ursäkt för att skildra våldsorgier, och så även här.

Det krävs två saker för att en sån här film ska lyckas hela vägen, och bli något mer än en sadistisk, lättglömd popcornrulle. Ett: att rollfigurerna faktiskt beter sig på ett sätt som känns intressant, äkta, och oväntat. Vi vill se människor, inte klyschor, Två: att upplösningen levererar en tillfredsställande förklaring, så att vi inte har hällt andan i 90 minuter förgäves.

De anställda (alldeles för många) går dock att dela in i kategorierna "hysterisk" eller "skithög" varav vissa är både och. Av 80 personer finns ingen att sympatisera med, även om man försöker tvinga på oss ett kärlekspar och en och annan snyftande småbarnsförälder.

Slutet är - utan att spoila - en fet örfil mot den publik som hoppats på någon sorts jordnära och logisk final. Vid det laget har ”The Belko Experiment” trasslat in sig så mycket i sina intriger, att den säger ungefär - ”fuck it, vi förklarar allt i uppföljaren, eller prequeln, eller hur som helst en annan gång”. Det ironiska är att filmen aldrig blev någon biosuccé i Staterna. När den nu smygs ut på några få svenska biodukar (utan att visas för press) är det mer eller mindre klart att vi aldrig får se röken av den där fortsättningen.

James Gunn (”Guardians of the Galaxy”) har skrivit ett manus som går tillbaks till hans skräckrötter. Regisserar gör Greg McLean, vars thriller ”Wolf Creek” jag vill minnas som otäck. Killarna kan genren. Men vad exakt de vill med ”The Belko Experiment” är inte tydligt.

Är det en slags satir? Varför är vi annars på ett super-kontorigt kontor, där alla bär slips och har tårtdiagram på skärmarna? Är det en politisk kommentar? Eller vad gör vi överhuvudtaget på en amerikansk arbetsplats i Colombia? Är det bara menat som en vldsorgie? Fair enough. Men brukar inte de åtminstone vara kreativa eller underhållande?

Hela filmen utspelar sig på några få våningar under en enda eftermiddag. Det finns få ställen att gömma sig på. Tiden är knapp. Ovissheten stor. Manuset skapar en spännande spelplan för en småskalig thriller, som borde vara betydligt mer nagelbitande än vad den är. När huvuden börjar explodera får gore-fans valuta för pengarna, och som hjärndöd underhållning duger det. Men några twistar på vägen hade inte skadat. Eller åtminstone ett manus och regi som skapade verkliga karaktärer, inte karikatyrer.