The Big Sick 2017

Semibiografiska filmer och tv-serier om kämpande stå-uppkomiker, deras snabbkäftade vänner och deras sökande efter mening i tillvaron råder det knappast brist på. Senast ut är Judd Apatow-producerade ”The Big Sick” som berättar den sanna historien om hur ståuppkomikern och ”Silicon Valley”-skådisen Kumail Nanjiani träffade sitt livs kärlek Emily. Kumail spelar sig själv medan Emily (som för övrigt har varit med och knåpat ihop filmens manus) spelas av Zoe Kazan.

Men ”The Big Sick” är mer än bara en romantisk komedi om en pojke som träffar en flicka. Kumail slits nämligen mellan sin amerikanska identitet och allt det hans pakistanska föräldrar (Anupam Kher och Zenobia Shroff) vill att han ska vara: det vill säga en troende muslim som ber regelbundet, utbildar sig till advokat och – kanske viktigast av allt – gifter sig med en pakistansk tjej som de själva hjälper till att välja ut.

För Kumail fungerar det ganska bra att leva dubbelliv (bönestunden i källaren är till exempel ett utmärkt tillfälle att kolla på roliga Youtube-klipp), men när han träffar den supercharmiga och supervita Emily uppstår det problem. Kumail håller relationen hemlig för sina föräldrar samtidigt som han fortsätter spela med när de varje vecka presenterar en ny giftermålskandidat.

Kraschen är dock oundviklig och när Emily drabbas av en potentiellt livshotande sjukdom och försätts i koma tvingas Kumail ifrågasätta sin tillvaro. Ska han välja familjen och hemlandets traditioner eller ska han välja kärleken? Eller kanske karriären?

När Kumail vakar vid sjukhusbädden får han tillfälle att träffa Emilys amerikanska föräldrar (Holly Hunter och Ray Romano) för första gången. Till en början är de allt annat än nöjda med att ha honom i sin närhet, men för varje ögonblick av hopp och förtvivlan förs de ett steg närmare varandra.

”The Big Sick” är regisserad av Michael Showalter som bland annat varit inblandad i knaskomedin ”Wet Hot American Summer”. Med den här filmen visar han att han även bemästrar lite mer allvarligt material. Framförallt tycker jag att han har hittat en riktigt bra balansgång mellan humor och allvar. Hur dramatiskt det än blir behöver man aldrig vänta särskilt länge på nästa skratt, samtidigt som de tyngre och mer känslosamma scenerna får det utrymme de behöver. Det ska också sägas att skådespelarinsatserna är i toppklass: Kumail Nanjiani och Zoe Kazan är provocerande söta tillsammans, men det är de respektive föräldraparen som står för de största ögonblicken.

I USA har ”The Big Sick” blivit något av en snackis för att den tar upp problematiken kring arrangerade äktenskap. Riktigt lika banbrytande känns det kanske inte om man såg ”Jalla Jalla” för snart tjugo år sedan, men filmen ska ändå ha en eloge för hur den problematisera och skapa förståelse utan att för den sakens skull svartmåla någon av sidorna. Att Azis Ansari nyligen utforskade samma ämnen med samma ton och med snudd på samma karaktärer behöver inte nödvändigtvis ligga den i fatet.

Speltiden är ganska precis två timmar, och även om jag trivs i filmens sällskap går det inte att sticka under stol med att den är lite för lång och att den upprepar sig själv lite väl ofta. Samtidigt är det en film som känns ärlig, autentisk och inspirerad att det är omöjligt att inte ryckas med, och ju längre bort den rör sig från den slitna romcom-mallen desto bättre blir den. En blivande klassiker? Nja, det är kanske att ta i, men likväl en av årets bästa, roligaste och mest tänkvärda komedier.