The Black Power Mixtape 1967-1975 2011

I slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet var socialdemokratin stark och solidaritet ordet för dagen i Sverige. Det är från den här perioden det filmade materialet har hämtats och nu fått nytt liv i Olssons eminenta dokumentär. Många av inslagen är hämtade ur SVT:s nyhetsinslag, medan andra är tagna från längre reportage.

Filmen visar alltså ett svenskt perspektiv på Black Power-rörelsen, uppdelat i nio kapital, ett kapitel för varje år. Materialet är dels inspelat i USA, där vi bland annat får möta den politiska aktivisten Angela Davis, som hölls fängslad under lång tid i början av sjuttiotalet. Dels får vi möta Black Power-personer på besök i Sverige; Martin Luther King Jr möter den svenska kungen och medborgarrättsledaren Stokely Carmichael talar inför en hänförd svensk publik. Arkivmaterialet kombineras med nutida röster från bland andra musikerna Erykah Badu och Talib Kweli, men även från Angela Davis som i dag är universitetsprofessor.

Att det blev en "mixtape" istället för en "remix" innebär så lite redigering av materialet som möjligt, men anspelar förstås också på filmens musik, av Questlove och The Roots, som är en viktig ingrediens i filmens helhet.

Det intressanta är hur de svenska dokumentärfilmarna ger en ny synvinkel till historien. Att det skiljer sig från de hårdvinklade amerikanska nyhetsinslagen är ingen överraskning, men förutom ett globalt perspektiv är det mer oskyldigt, om man får tro Bobby Seale, en av Svarta Pantrarnas grundare. Extra tydligt märks det i intervjun med Angela Davis, där hon i princip dumförklarar journalisten för hans naiva frågor om våld. "En person som ställer en sådan fråga har ingen aning om vad den svarta befolkningen har gått igenom. Jag är helt förbluffad."

Trots den eventuella naiviteten anklagades Sverige av USA:s mäktiga för att vara antiamerikanskt. Diplomatiska förbindelser bröts när Palme använde för hårda ord om Vietnam och svensk media ansågs vara ute efter USA och bara visa det som var dåligt med landet.

Med "The Black Power Mixtape 1967-1975" får vi en bit engagerande historia berättad för oss, som i dessa revolutionstider känns extra aktuell. Många i filmen, särskilt Angela Davis, talar om att de viktiga målen ibland glöms bort och att journalister istället koncentrerar sig på medlen och ställer fel frågor. Används våld? Är det rätt eller fel? Revolutionen är idéerna och målen om en ny framtid, precis som Gil Scott Heron sjunger i Black Power-låten "The revolution will not be televised". Att den arabiska våren 2011 skulle vara annorlunda är knappast troligt, även om den täcks av media från hela världen. Ytterst handlar det ändå om rättigheter, även om dagens sociala medier gör det lättare för folk att mötas.

Att orättvisorna ligger så nära i tiden och fortfarande existerar gör Olssons film ännu viktigare. Den har kraft att förmedla ett bra budskap samtidigt som den ger oss en intressant historielektion.