The Bling Ring 2013

Vi lever i ett samhälle där fler kan namnet på Paris Hiltons hund än Nobels fredsprisvinnare. Bekräftelse mäts i Facebook-likes, och våga inte ens visa dig i skolkorridoren utan "måste-plaggen" som någon innetidning har dikterat. Filmen fångar en tidsanda som lär fascinera många generationer framöver (om de stackars barnen alltså inte blir ännu värre).

Huvudpersonerna kunde ha varit vilka tonåringar som helst: stilmedvetna, törstande efter uppmärksamhet och lagom rebelliska. Bor man i Los Angeles och har celebriteternas lyxhem ett stenkast bort är steget till inbrott tydligen inte långt. Här är den verklighetsbaserade om ett kompisgäng med ett osunt lyxbegär, som drev dem till att stjäla direkt från skvallersidornas prinsessor som Lindsay Lohan och Megan Fox cirka 2008.

I Coppolas händer har hela gänget gjorts lite smalare, lite snyggare. Vissa händelser blir lite mer parodiska och jargongen lite mera "Mean Girls". Det är trots allt Hollywood genom Hollywood-linsen. För att kommentera på kändiseran blir "The Bling Ring" till en del av den. Ytan är förförisk och förrädisk precis som modesidorna de slukar, och Emma Watsons outfits finns säkert redan i något modereportage under rubriken "Steal this look".

Samtidigt är skådespelarna är ett tajt och välcastat gäng. Watson får dig snabbt att glömma alla de gamla häxroller du eventuellt förknippar henne med, och Israel Broussard gör den osäkre nykomlingen Marc som alla nog kan sympatisera med. Lägg till att Hilton, Kirsten Dunst och fler gästspelar som sig själva, vilket bara förhöjer den redan sanna historien.

Filmens få vuxna hålls i bakgrunden. Då och då knackar en bekymrad förälder på dörren för att påminna sina döttrar om vikten av att ha, och vara, en bra förebild. Ingen har en riktig aning om brotten som pågår, förrän det är för sent. Allra minst den välmenande Leslie Mann, som klippt ihop en inspirationstavla - med bilder på Angelina Jolie.

"The Bling Ring" är på många sätt en typisk Sofia Coppola-film. Som ingen annan skildrar hon de där ensamma och vilsna själarna som bara vill äta bakelser ("Marie Antoinette") eller hitta en vän ("Lost in Translation", och typ allt annat hon gjort). Jag ser hennes filmer som svåra att hata men också svåra att verkligen älska. För precis som här i "The Bling Ring" kan det lätt bli lite för händelselöst, även för oss som tittar. Efter en timmes namedropping av modemärken, och festbilder som går raka vägen ut på nätet, så kan man det där. Att det glassiga livet i lyx och flärd inte alls är något att sträva efter. Förr eller senare måste alla vakna upp till verkligheten.

Så, manuset är inte tjockare än att det kan summeras i en Sofis mode-notis. Emellanåt känns filmen lika tom och ytlig som personerna den försöker skildra. Men medan flera scener upprepar sig själva undrar jag om inte regissören gör det medvetet. Tjatar ut närbilder på smycken och kändisleenden tills vi tröttnar. Jag funderar länge på om Coppola är skittråkig, eller kanske genial, men kommer fram till att det passar nog just den här filmen ganska bra.

Om inte väskorna hunnit bli så förra säsongen (och vad vet jag om det), är "The Bling Ring" sommarens blockbuster för alla unga fashionistor där ute. Förhoppningsvis mer än bara en guilty pleasure-rulle, utan också en tankeställare kring vad som är viktigt här i livet.

Och låt oss hoppas att Paris Hilton lärt sig låsa dörren numera.