The Blue Angels 2024

En konstant tanke när jag ser den här dokumentären är att den känns som en rekryteringsvideo till amerikanska armén med stolta soldater med breda leenden, känslofyllt prat om brödraskapet i militären och patriotisk predikan om att tjäna sitt land uppbackat av bombastisk musik. Det märks att den är gjord för att vi allihop i publiken ska stå upp med handen på hjärtat och sjunga God Bless America.

 

Jag är inte på något sätt emot patriotism och det är inte mitt jobb att ta politisk ställning. Mitt yrke handlar om att bedöma den film som jag har sett som just filmiskt hantverk. Ett intressant innehåll räcker inte utan det måste även finnas konstnärlig kreativitet. Den här pompösa hyllningen till USA:s bästa piloter är ensidig propaganda som uppenbarligen endast har den ambitionen.

 

Det här handlar inte om stridspiloter utan om de få utvalda flygare som utgör The Blue Angels. Dessa sätter upp spektakulära shower som får publik att tappa andan. Vi får följa gruppen under ett år bestående av krävande träning och uppvisningens amerikanska turné från stad till stad. Gruppchefen gör sin sista insats för änglarna och ska utse en ersättare. Två nyrekryter kämpar för att komma in i rutinerna. Vi har sett denna dramatik i dokumentärer förut, men mycket mer engagerande presenterat än här.

 

Förutom det skamlösa inhamrandet av det nämnda budskapet så bombarderas vi av bilder på lyckliga familjer dels i publiken till showerna och när vi möter gruppchefens familj där frun är militär även hon. Det görs tydligt att det inte är ett problem för armén värnar minsann om familjer. Barnen runt frukostbordet ler ikapp in i kameran. Andra barn i publiken är stiligt uppklädda i uniform och verkar redo att skriva på för tjänstgöring när de är gamla nog att göra det.

 

Filmens största problem är att man aldrig kommer nära människorna i den. Deras drivkraft att riskera livet för det de gör känns diffus. All äkthet och alla mänskliga nyanser filtreras bort genom ett sentimentalt filter där inget berör för att det är så tydligt att man blir hårt manipulerad. Vi ser grabbarna gå i slow motion till sina plan, men vi får aldrig på ett på riktigt dokumentärt sätt se dem göra sig redo för sin insats.

 

På den positiva sidan finns ett vackert foto som säkerligen får den som älskade "Top Gun" att luta sig tillbaka och njuta. Fans av den filmen kommer också gilla de scener som tar oss med upp i cockpiten på flygplanen även om dessa hade kunnat ha mer intensitet. Vi känner aldrig faran fullt ut. De komplicerade manövrerna förklaras tydligt så att även den totalt oinsatta i ämnet förstår.

 

"The Blue Angels" är en själlös dokumentär som är så polerad och insäljande att den känns som ett beställningsverk av USA:s militär snarare än en riktig film. Enbart den som redan har ett enormt intresse för militär och flygplan kan få ut mycket av det här.

 

▸ Streama "The Blue Angels" på Prime Video