Oss pojkar emellan 2020

På en takterrass i centrala New York bjuder Michael in alla sina nära och kära, till en födelsedagsfest för sin vän Harold. De inbjudna vännerna bråkar definitivt allihop med sina inre demoner – vare sig det handlar om tunnhårighet, dumhet, eller sedan länge förlorade kärlekar. Hur som haver förenas de i att vara gay i ett retromönstrat 60-tal som knappast vill öppna garderoben och släppa ut dem i det fria.

Mitt under festligheterna knackar Michaels väldigt straighta gamla rumskamrat på dörren. Under ett fördomsfullt 60-tal är det inte självklart att det glada gängets sexualitet kommer att tas emot med öppna armar av den förvirrade gästen. Ska de alla behöva tona ner sina egna känslor och personligheter - för att en (oinbjuden) person ska bli nöjd?

"The Boys in the Band" är ursprungligen en teaterpjäs som lite skakande skildrade sin samtid vid premiären i New York 1968 – då spelad på andra scener än flashiga Broadway. Långsamt kämpade den sig in i acceptansen – likt hur andra sexualiteter än den gemene heterosexualiteten tyvärr har behövt göra – och återuppstod på självaste Broadway 2018. Pjäsen var en av de första i sitt slag att skildra homosexuella karaktärer på detta vis, något som det skeptiska 60-talet inledningsvis fnyste åt. En enda stor chock, kallades pjäsen av sin publik.

Castingen är smart, fylld av öppet homosexuella skådespelare, vilket gör att vi undviker klichén med att heterosexuella män ska iklä sig ”rollen” som homosexuell. Karaktärerna sprudlar av energi och personligheter, bland annat den typiskt flamboyanta Emery (Tonynominerade Robin de Jesus), men också den långmälda Hank (Tuc Watkins) – som därmed självklart misstas för att vara heterosexuell. Regnbågen är stor mina vänner, och fördomar är till för att krossas och att ätas upp.

De rappa replikerna blir både filmens uppgång och fall. Jag njuter av Michaels (Jim Parsons) och Donalds (Matt Bomer) halvt gnabbandes, halvt kärleksfulla, dialog sinsemellan som vi inledningsvis bjuds på. När sen hela entouraget dyker upp en efter en blir det riktigt roligt, men jag märker att jag vill gå ner i varv. En känslomässig scen får inte de extra sekunder den behöver, för en ensemblefylld film måste vara betydligt tightare än vad som kan framställas på en teaterscen.

Det slår mig vilken otrolig skådespelare Jim Parsons är. Han är evigt förknippad med sin excentriska Sheldon Cooper från "The Big Bang Theory", en karaktär han numera tagit avstånd till bland annat i SNL-sketchen ”I’m Not That Guy”. Om Sheldon är den smarta killen med relativitetsteorin, är Michael i teorin en relativt smart, men känslosam, kille. Han har samlat år av självhat och ifrågasättande inom sig och det är inte förvånande att en och en annan groda hoppar ur hans mun efter en lång kväll av drickande.

Nyfilmatiseringen "Oss pojkar emellan" är välgjord och engagerande, men skulle inte skadas av ett stundtals lugnare tempo för att lätta på och förenkla karaktärerna och stereotyperna. Å andra sidan är det just stereotyper som livar upp filmens viktiga dilemman – så det gäller bara att hitta balansen. Filmen är inte lika revolutionerande 2020 som den var vid sitt öppnande 1968, men när högerextrema vindar ständigt verkar vilja blåsa känns det rätt ofta som att tiden har stått still.