The Break-Up 2006

”The Break-Up” kan nog, av många biobesökare bli ihågkommen som en riktig nitlott. Jag kan se det framför mig, en hel salong fylld med dejtande par och tonårsgäng som tycker att ”En romantisk komedi med Jennifer Aniston och Vince Vaugn” helt klart måste vara en höjdare. Knappt två timmar senare kliver de sistnämnda muttrande ut och konstaterar att det inte riktigt var någon ”Wedding Crashers” och de dejtande paren smiter trumpna därifrån utan att hålla varandra i handen.  Den elakt missledande trailern till trots, är ”The Break-Up” inte den romantiska komedin som den utger sig för att vara. Det är en romantisk komedi som vill friska upp genren genom att hoppa över romantiken och det mesta av komedin också för den delen. Det blir inga söta mjukglass-montage eller passionerade kyssar i flygplatsterminaler. Det handlar om att göra slut, helt enkelt.

Filmen inleder på en fullsatt baseballäktare där Vince Vaughns Gary och Jennifer Anistons Brooke träffas för första gången varpå ett snabbt fotomontage med kärleksbilder till tonerna av Queens "You're My Best Friend” får representera två år av mysiga stunder. Sen bryter helvetet lös.

Ett av de största problemen med den här filmen är att man inte förstår varför soffpotatisen Gary och perfektionisten Brooke blivit ett par från första början. När filmens psykologiska krig drar igång finns knappt något klipp med de båda i samma ruta vilket gör att deras tidigare närhet är svår att föreställa sig. Det hjälper inte heller att paret inte direkt är själsfränder. Gary är en rappkäftad och lönnfet polsk bussguide i Chicago vars uppfattning av en bra kväll innefattar att spela biljard, dricka öl, kolla på matchen i soffan och lira tv-spel, allt medan hans flickvän sköter disken i köket. Han är definitionen av en äkta mansbebis.

Brooke, i sin tur, är en kulturell finsmakare som jobbar på ett flott konstgalleri mitt i stan. I två års tid har hon kämpat för att få Gary att hjälpa henne vardagssysslorna eller ta henne till ballettshowen. Hon är trött på att alltid behöva tjata på honom och vill att han ska vilja ta hand om disken. "Varför skulle jag vilja diska?” svarar Gary oförstående.

Det är ungefär på den mamma-till-son-nivån som deras relation ligger och nu har Brooke fått nog. När sprickorna i deras förhållande efter en jobbig familjemiddag till slut blir för stora kallar Brooke Gary för den idiot han faktiskt är. De bryter upp men båda två vägrar att lämna den smakfullt inredda drömlägenhet som de delar. Detta blir startskottet för ett skoningslöst psykologiskt krig där alla tjuvknep är tillåtna för att få ensamrätt om lägenhetsnyckeln.

Det kan låta förutsägbart, och till viss del är ”The Break-Up” också just det. Men ”Bring it on”-regissören Peyton Reed är medveten om klyschorna och lotsar in filmen på vägar som inte direkt är givna inom genren. Jag tror att vissa kan känna igen sig ganska väl i en del situationer som uppstår. Kanske inte i det ”spontana” sångnumret som tvingas fram av Brookes körledare till bror under familjemiddagen eller i klädpokerkvällen som Gary anordnar för att göra sitt ex svartsjuk, men ni förstår poängen. Filmens humor finns i de skickligt rollbesatta birollerna där Jon Favreau glänser i rollen som Garys obligatoriska slöfock till polare som kommer med filmhistoriens kanske sämsta relationsråd. Både Vincent D'Onofrio och Jason Bateman lyckas riktigt bra med att under endast några korta sekvenser skapa hyfsat komplexa karaktärer.

Men om man lägger ihop de skickliga birollsskådisarna, Jennifer Anistons uttryckslösa skådespeleri, allvaret i separationen och Vaughns smattrande one-liners så har man en hel bunt olika filmer som alla drar åt olika håll. I slutändan blir det inte bättre än en trött, intetsägande filmupplevelse som troligtvis endast, ironiskt nog kommer bli ihågkommen som filminspelningen där de båda stjärnorna blev Vaughniston. Om ni nu ska se en skilsmässofilm på bio, gör er själva en stor tjänst och ta en titt på ”The Squid And The Whale” istället.