Brutalisten 2024

Regissören Brady Corbets tredje film kan inte kallas annat än ett ambitiöst mästerverk! Det 215 minuter långa efterkrigsdramat med inbyggd 15-minutespaus som räknar ner sekunderna tills man måste bänka sig igen för att inte missa något, är inspelat i VistaVision-format.

 

VistaVision används sällan numera, inte sedan dess storhetstid på 1950-talet, men resultatet är storslaget; det visuella känns som en uppdatering av gammaldags studiofilmer! Kameran är ofta statisk, men insprängda effekter av rörelse och kaos ackompanjerar och understryker med jämna mellanrum skådespelarnas monologer. Berättarstilen känns unik och klassiskt välbekant på en och samma gång.

 

Första delen börjar med åren kring decennieskiftet 1950 från det att judiske László Tóth (Adrien Brody i en banbrytande roll) anländer till USA. Frihetsgudinnan hägrar högt över immigranternas huvuden och de får $25 var att resa vidare med, vilket för László via tåg till Philadelphia, en dynamisk plats för den växande amerikanska industrin.

 

Där väntar kusin Attila (Alessandro Nivola), som driver en möbelbutik tillsammans med sin fru Audrey (Emma Laird). Snart får vi de första antydningarna om Lászlós förflutna när Attila berättar att Lászlós fru Erzsébet Tóth (Felicity Jones) är vid liv, och likaså hans föräldralösa systerdotter Zsófia (Raffey Cassidy), men de sitter fast vid den österrikiska gränsen. Det blir till att följa den klassiska immigrantens upptrampade stig - att skapa sig en tillvaro i det nya landet för att därefter finna ett sätt att hämta dit resten av familjen.

 

Det går bra till en början. Attila är glad att få “mästaren” till hjälp för att designa möbler och inredning, och det visar sig att László är en arkitekt utbildad i Bahaus-traditionen med flera kända byggnader designade av honom i hemlandet Ungern. Men det är inte lätt att vara beroende av andra människors välvilja, som snabbt kan skifta om något går fel. Immigrantillvaron är hård och hierarkin påtaglig mellan de redan etablerade och nykomlingarna. Man får avväga hur mycket vill man ge upp av sin identitet för att passa in.

 

Manuset, som Corbet skrivit tillsammans med sin fru Mona Fastvold, ger känslan av en biopic men László är en fiktiv person. Likaså industrimagnaten Harrison Lee Van Buren (Guy Pearce), som kontrakterar László för ett monumentalt arkitektoniskt mästerbygge åt stadens invånare med både bibliotek och plats för (kristen) bön.

 

Största delen av filmen följer relationerna mellan László och Harrison, dennes barn, och så till sist Erzsébet och Zsófia när de äntligen återförenas. Detta tack vare välvillig advokat och den nya Displaced Persons Act från 1948 som under en begränsad tid skulle godkänna inresa och permanent uppehållstillstånd i USA till 200 000 fördrivna européer.

 

Det förflutna nämns inte, men individernas trauman är tydliga. László dövar sig med alkohol, prostituerade, och tunga droger som han tar tillsammans med nya vännen Gordon (Isaach De Bankolé) - droger han fortsätter med i smyg även när familjen anlänt. Attila tycks inte vilja kännas vid sin judiskhet alls, och Zsófia klarar inte ens av enkla samtal - vilket ger huvudbry åt Van Buren-familjen som inte fattar vad det är för fel på henne. Lättsamma utfrågningar under festliga middagar missar vilka känslor de rör upp.

 

Skådespeleriet är magnifikt. Pearces egocentriske Harrison får en att dra på mungiporna (till en början i alla fall) och Brodys trasiga László känns som hans största rollprestation hittills - inklusive “The Pianist”. Mycket sjuder under ytan. Jag måste också nämna att jag uppskattar en brytning som faktiskt känns trovärdig, och inte kommer och går, vilket alltför många amerikanska skådisar slarvar med (Adam Driver och Lady Gaga till exempel, som jag hoppas världen aldrig någonsin ska behöva se leka italienare igen). Men så har ju Brodys egen familj ungerskt ursprung vilket kanske hjälpt.

 

Filmen är ett mästerverk. De 215 minutrarna skulle dock ha kunnat kortats ner en smula. Sista halvan känns inte riktigt lika tajt som den första delen, inte lika fokuserad. Inte lika nödvändig. Men även om slutet må tappa fart och fokus är fortfarande filmen på en nivå långt över det mesta som släpps under året. Och här finns mycket som stannar kvar efter biobesöket; tankar om klass, immigration, och trauma. Starka scener på loop i hjärnan tack vare filmens imponerande konstnärliga utförande. Funderingar över en epok i vår historia, över Lászlós byggnad och dess konnotationer. En monumental filmmakarfest. 

 

"The Brutalist" kan inte annat än varmt rekommenderas - om inte temat (eller längden) lockar så åtminstone för att hänga med i Oscarssnacket för det här är helt enkelt ingen film man kommer undan.