The Bubble 2022

Covid-pandemin resulterade inte oväntat i både action- och skräckfilmer där filmskaparna utnyttjade den pågående situationen för att berätta fiktiva historier. Nu har turen kommit till Judd Apatow & co men även om den inte är lika smaklöst som när exempelvis Michael Bay gör det så känns det istället daterat och... inte så kul.

 

Handlingen är inspirerad av ”Jurassic World Dominion”-produktionen vars skådespelare bodde tillsammans på hotell under pågående pandemi. Här är det ensemblen i ”Cliff Beasts 6”, den senaste delen i en påhittad miljonfilms-franchise, som tvingas leva tillsammans på en brittisk herrgård. Det dröjer inte länge förrän de klättar på väggarna medan inspelningen alltmer drar ut på tiden.

 

På pappret är det egentligen inte en helt dum idé. Apatow har hittills alltid levererat kul, sevärda komedier och det är en spännande ensemble med både pålitliga komiker, oväntade dramatiskt etablerade stjärnor och mindre kända men begåvade skådespelare. Men filmen är en påminnelse om hur viktigt ett bra manus är för det Apatow skrivit med Emmy-belönade medförfattaren Pam Brady (”South Park”) är en riktigt ojämn röra.

 

Det hoppar klumpigt mellan mörk (ofta elak) humor, tokig fars, modern satir och dråplig parodi. Även om här finns några riktigt kul idéer - som produktionens Covid-konsult (charmiga nykomlingen Harry Trevaldwyn) som egentligen bara vill bli vän och kramas med alla - så är spektaklet överfullt av sidointriger och karaktärer att det knappt finns paus för att varken andas eller skratta.

 

Här finns relevanta om än inte alltid väl hanterade kommentarer om vittvättade karaktärer, rika med pandemi-förmåner, skådespelare som gnäller trots lyxtillvaro och filmstudios som straffar skådisar som säger ifrån. Men trots den överlånga speltiden på två timmar så lyckas man aldrig landa i någon story. Det är synd för det finns flera intressanta - som att karantänen gör de ensamma, frustrerade skådespelarna överkåta eller förnedringen av en ung influenser (en träffsäker men underanvänd Iris Apatow) som fått en roll utan att ens provfilma.

 

I slutändan blir det skådespelarna som får dra det unga lasset. Det är kul att se Karen Gillan och David Duchovny i den här typen av film medan genre-proffs som Leslie Mann och Keegan-Michael Key gör vad de gör bäst. Största överraskningen är Pedro Pascal som dysfunktionell filmstjärna livrädd för riktig kärlek. En karaktär som gärna hade fått mer utrymme.

 

Filmen saknar en vettig protagonist då nästan samtliga rollfigurer är vansinniga, självupptagna eller hysteriska stereotyper som mest är slitsamma att följa. Till och med scenerna från filmen-i-filmen tappar efter ett tag sin charm. De liknar de fejk-trailers som Jimmy Kimmel gjort för sin talkshow - i långfilmsformat blir det helt enkelt inte lika kul.

 

Det är synd men kanske inte så konstigt att Apatow efter en lång, relativt stabil karriär för första gången haltar vid mållinjen. Det är mest synd då man gärna sett honom göra en inspirerad filmsatir om Hollywood-produktioner, speciellt med den här ensemblen. Men för riktiga skratt inom det området gör du bäst i att se om ”Tropic Thunder”.