Picture of Lies 2019

Den stilige konstkritikern James Figueras (Claes Bang) övar in ett föredrag han ska hålla om en okänd tavla. Han beskriver dess tillblivelse inför en hänförd publik, och får dem alla att tro att de tittar på ett mästerverk, men vrider sedan om berättelsen till att han målat den själv – hur många vill fortfarande ha en poster?

Endast en hand räcks upp, tillhörande den vackra men gåtfulla Berenice Hollis (Elizabeth Debicki). De två hamnar snart i sängen, oklart vem som förfört vem, men James bjuder i alla fall med henne på en weekendresa till den berömda konstsamlaren Joseph Cassidy (Mick Jagger). Under färden berättar James att den okända tavlan inte alls målats av honom utan där finns korn av sanning i berättelsen från föredraget.

Det sätter premisserna ganska väl för konstvärldens värderingar – en tavla prissätts efter omständigheterna och finns där ingen intressant bakgrundshistoria får man skapa en. Här kan man kanske inte låta bli att dra paralleller till Ruben Östlunds ”The Square” där den auktoritära Bang också rör sig i samma cirklar och diskuterar hur man värderar konst, men ”The Burnt Orange Heresy” är mer thrilleraktig. James lättsamma lögner får oss tidigt att undra vem han är under ytan. Ju djupare vi dras in handligen och förstår att allt inte står rätt till, ju mer förläggs den till underexponerad kvälls- eller nattetid. Vad har karaktärerna för hemliga agendor egentligen? 

Joseph ber om ett privat samtal med James, där han avslöjar att han känner till en mörk hemlighet om honom samt ber honom intervjua den hemlighetsfulle kultkonstnären Jerome Debney (Donald Sutherland). Även Joseph har en dold agenda och det framkommer mer och mer att ingenting tycks vara som det först verkar. Filmen har dessutom övernaturliga, faustiska element som ytterligare understryker noir-genren och James nedåtgående spiral.

”The Burnt Orange Heresy” är baserad på Charles Willefords roman från 1971, och regisserad av Giuseppe Capotondi, mest känd för ”Double Hour” från 2009, också den en modern film noir. Så hur mäter sig då uppföljaren? Filmen är både underhållande och fantasieggande, och efterlämnar en hel del funderingar om etik, moral och symbolik – konstvärlden är alltid en tacksam arena. Däremot svajar den något i berättandet som ibland känns diffust, och trots att så mycket står på spel förmedlas inte det riktigt känslomässigt utan tonen är alltigenom lugn och saklig.

 

Men Bang och Debicki har fin kemi och är perfekta i sina respektive huvudroller, Sutherland är alltid bra och det är roligt att se Jagger dyka upp som överklassig konstsamlare. En angenäm filmupplevelse, helt enkelt.