The Butler 2013

Utsträckt över åtta decennier, breder Lee Daniels ("Precious", "The Paperboy") episka amerikaskildring ut sig som ett ändlöst lapptäcke över tid, rum, sju presidentskap och åtta bedrövelser för att berätta den starka historien om nationens svarta befolknings tuffa och blodiga resa från bomullsfälten till Obama. Vi följer historiens vingslag genom en man som iaktar i tystnad från maktens innersta rum i Vita Huset där verklighetens Eugene Allen (i filmen Cecil Gaines, spelad av Forest Whitaker) verkade som butler från 1952 till 1986, serverade kaffe till Eisenhower, Reagan samt alla däremellan och såg sitt land genomgå enorma sociala förädringar under tiden.

Det högst fiktionella manuset tar sig friheten att skriva om historien och till exempel sy in Cecils och hans fru Glorias (Winfrey) son Louis som Black Panthers-kämpe för att flytta medborgarrättsrörelsen in runt middagsbordet och sen låta Cecil och Louis vara närvarande vid varje känd vändpunkt under den historiska perioden. Från sittprotesten vid Woolworth's till Freedom Riders-bussattacken i Birmingham och häng med Martin Luther King Jr. i Memphis strax innan hans död. På så vis Forrest Gumpifieras hela rörelsen på ett förvisso väldigt ambitiöst och kreativt vis. Synd bara att det sker på bekostnad filmens driv och publikens närvarokänsla.

En hel radda av gamla presidenter, som Ronald Reagan (Alan Rickman) och Richard Nixon (John Cusack) flimrar förbi på löpande band i en film som trots sin ansenliga över två timmar långa speltid stressar fram genom historien. Som om någon råkat trycka in snabbspolnings-knappen, samtidigt som jag mest satt och väntade på att filmen skulle börja på riktigt. För i mina ögon är det oförklarligt att merparten av filmen är berättat i montage-form som komprimerar oräkneliga händelseförlopp, ofta till musik för att med jämna mellanrum ta små pauser och spela ut känslointensiva vändpunkter utan att ge publiken tid att hinna dras in i dramat innan vi åter svävar iväg i ännu ett luftigt montage. På så vis blir denna högintensiva crash course i amerikansk medborgarhistoria aldrig rotad i varken tid eller rum. Och med en protagonist som är så passiv som vår butler känner jag mig lika utesluten från händelserna som titelbetjänten som blivit tillsagd att alltid spela osynlig.

Visst bränner det till ibland, och då oftast tack vare Forest Whitaker som med små medel hittar styrka i sin karaktär genom hans tystnad och det skär i hjärtat på mig när jag inser hur ovant det är att se en färgad skådisensemble i denna sortens historiska Hollywood-dramor. Men även om denna butler tveklöst har hjärtat på rätt ställe och filmen känns hundra resor mer relevant än det mesta man ser på bio är jag långt ifrån nöjd. Att posterns oändliga lista av kända skådespelarnamn toppas endast av antalet krediterade producenter (hela 41 stycken!) känns väldigt synonymt för filmens episka överflöd, och jag är fullständigt övertygad om att samma historia hade kunnat berättas utan varken femtioelva distraherande cameos eller lika många tidshopp. Se bara på dokumentären "Strange Fruit" som rörde mig till tårar genom att utgå endast från några poetiska rader i en sång om racism och lynchningar.

Det kanske låter självklart, men för mig är det minst lika viktigt hur den här filmen görs som att den görs. Och nog hade den här ofta så förbisedda delen av USA:s historia förtjänat en bättre film.