The Bye Bye Man 2016

Tänk det inte, säg det inte, tänk det inte, säg det inte… Och det är Bye Bye Man som åsyftas. Såklart gör man inte annat än tänker på honom, varför konceptet inledningsvis känns lovande och dessutom smått lysande i all sin enkelhet, även om det mesta andra visar sig vara något helt annat.  

Elliot och hans flickvän Sasha har tillsammans med Elliots barndomsvän John hyrt ett stort gammalt hus. Ganska snart börjar mystiska saker hända och inte långt senare hittar de klotter i en låda där det står ”Don't think it, don't say it” efterföljt av ”The Bye Bye Man”. Ingen tror att det är något att ta på allvar, men något förändras och samtliga börjar inom kort se och höra syner och deras eskalerande förvirring sliter på vänskaps- och kärleksrelationerna men hotar också bokstavligen deras liv. The Bye Bye Man kommer när man kallar honom och han kommer med ont uppsåt. Nu måste vännerna försöka lista ut vem han och vad han vill för att slippa förbannelsen. 

Allt har ju nästan redan gjorts i skräckgenren och det finns heller inte mycket nytt i ”The Bye Bye Man”. Vi har snygga skådisar, sköra relationer, ett gammalt knakande hus och mystiska mord. 

Karaktärerna beter sig, som sig förvisso bör i en rysare, väldigt irrationellt. För det första är jag tveksam till att ungdomar bara sådär skulle hyra ett kråkslott mitt ute i ingenstans och jag köper likaså inte längre att någon går ner i en källare ensam mitt i natten när man hör knasiga ljud därifrån eller det faktum att vederbörande väljer att bo kvar i rucklet efter att det ganska tydligt framgått att allt inte står rätt till där. Men sådant hör som sagt till och är därför nästan lite charmigt. Värre är det med de logiska luckorna i manuset som stör på riktigt. Och det finns flera. 


Samtidigt är ändå just det där med ”Tänk det inte” ganska så nervkittlande. Och den frasen tillsammans med den lätt kusliga stämningen tack vare vissa kameraåkningar och skakiga in-zoomningar, bär det andra en bit, men inte i närheten av hela vägen.

”The Bye Bye Man” har sina brister och är i slutändan ingen bra film. Bättre skådisar, samt ett tightare och mindre pratigt manus hade enkelt kunna lyfta filmen från att vara ”Rätt så usel” till ”Relativt sevärd”. Hade man dessutom tagit bort de kassa effekterna hade detta kunnat bli en ”Gå och se!” Nu förblir rullen en axelryckning, som jag nog kommer kunna sova rätt bra efter, vilket alltid är ett dåligt betyg när man pratar om skräckisar.