The Captive 2014

Hur vet man att Ryan Reynolds spelar en seriös roll? Han bär skägg. Det enklaste sättet för Hollywood att visa när en oväntad skådis ger sig på en tyngre roll.

Nu är inte Ryan Reynolds skägg ett lika ovårdat och gråsprängt skogshuggarskägg som Hugh Jackman lät växa fram, inte heller är Reynolds en skådespelare av samma kaliber. Så för att beta av alla de oundvikliga likheterna med "Prisoners": filmerna har en snarlik historia; båda är regisserade av hyllade kanadensare; ingen säljer in Kanada som ett direkt lämpligt ställe att uppfostra barn på, men den snöiga och karga småstadsmiljön blir en passande bakgrund till en iskall gåta om kidnappare. Och olikheterna: rollistan är helt enkelt lite tråkigare.

Den största skillnaden är att "The Captive" egentligen inte är en gåta. Redan i första scenen möter vi kidnapparen, och flickan Cassandra som ofrivilligt bor i hans källare. Så det stora mysteriet för publiken blir inte vem, utan varför. Hur hänger allt ihop, vad är Cassandras roll, vem är mannen och vad är hans plan? Berättelsen hoppar i tiden, från hennes kidnappning som nioåring till nutid, Cassandras 18-årsdag. Därmed får också hjärncellerna jobba lite extra för att pussla ihop händelserna till en komplett helhet.

Det finns alltid anledning till oro när filmskapare väljer att kasta om sina scener. Man kan cyniskt undra om historien inte håller för en kronologisk berättelse. Det är ett lurigt trick, en gimmick vi kanske inte behöver, men när det inte blir rörigt så kan det funka mycket effektivt - som här. Vem har sagt att en film inte kan vara mer som pusselspel? Jag är nyfiken på att se om en omtitt avslöjar nya hemligheter eller om filmen snarare faller platt. Vid en första blick är "The Captive" iallafall en rafflande liten deckare som får igång pulsen i flera laddade scener. Och det räcker gott så.

Det är däremot inte skådespelarnas insatser man minns efteråt. Ryan Reynolds och Mireille Enos gör godkänt-men-inte-mer ifrån sig som föräldrarna, som glidit ifrån varann under nio år fyllda av sorg, skuldkänslor och uppgivenhet. De söker svar och tröst på varsitt håll utan att ge upp hoppet. Även Rosario Dawson och Scott Speedman är stabila men inte självklara som snutparet. Kevin Durand uppnår en ny nivå av creepighet i sin filmkarriär, som kultiverat gentlemannasnusko. Han kunde ha varit mer hotfull, samtidigt är det kanske det mest skrämmande - att en snubbe som hans Mika smälter in i mängden som vem som helst. Jag saknar återigen "Prisoners" tunga rollprestationer (seriöst, se den). Men att regissören Atom Egoyan har valt oväntade skådisar och undvikit de mest kända namnen, det får man ändå ge honom kredd för.

Polisens arbete och metoder i jakten på pedofilringar får stort utrymme och känns både väldigt trovärdigt och väl researchat. Filmen är samtidigt en hyllning till de som tar sig an det mörkaste av jobb, och ibland en övertydlig varning till föräldrar om att hålla ett extra öga på sina små. Några genreklyschor är farligt nära att sabba verklighetskänslan som man försöker bygga upp, och i ett fåtal scener skär det sig: som om David Fincher gav sig på att filma ett Wallander-manus. För det mesta träffar dock Egoyan helt rätt med filmen som borde kunna bli hans mest kommersiella framgång. En nagelbitare med ett tema som ligger otäckt nära verkligheten.