The Comeback Trail 2020

Film om film är alltid ett lockande koncept. Speciellt här då det dels utspelas i 1970-talets fräcka, livliga Hollywood och dels då den hyllar den kittlande filmmagi som får oss alla att på nytt bli som barn som stirrar på vita duken med stora ögon. Tyvärr saknar den själva filmen vi ser på denna magi.

 

Det kanske smartaste med ”The Comeback Trail” är att det är en nyinspelning av en mindre känd film från 1982 - man undviker därmed högljudda, arga jämförelser med originalet från fans. Storyn är dessutom roande i sin enkelhet - en misslyckad filmproducent (Robert De Niro) är skyldig gangster (Morgan Freeman) pengar och planerar att ha ihjäl avdankad filmstjärna (Tommy Lee Jones) i sin nya västern för att få ut försäkringspengar.

 

Det är kul att man valt denna tunga trio av Oscarsvinnare istället för typiska komedinamn till den här lättsamma farsen. Till skillnad från i andra, mer uppenbara lönecheckar så levereras dessutom faktiska rollprestationer istället för trötta sömngångar-insatser. De Niro är riktigt rolig för första gången på länge och Jones bidrar med pålitlig pondus. Av de tre är det bara Freeman som känns malplacerad i en humorbefriad biroll som får glänsa först i slutet.

 

Med sådan talang framför kameran och en fyndig handling kan man undra varför det inte fungerar. Ett svar kan vara regissören och manusförfattaren George Gallo som visserligen skrev ”Midnight Run” och ”Bad Boys” men aldrig direkt imponerat i registolen. Den komiska tajmingen och stilen saknas och tankarna vandrar till vad bröderna Coen hade kunnat åstadkomma - eller till och med bröderna Farrelly.

 

Men manuset hade också behövts finslaps rejält. Med all slapstick och påhittiga fällor liknar det ofta en tecknad version av Gråben och Hjulben fast utdragen till 104 minuter. Den är dessutom full av trista stereotyper som är svåra att skratta åt - ”traditionella” ursprungsamerikaner har en nyckelroll utan att ens få några repliker. Och du kan lita på att den fjolliga, homosexuella scenografen blir hysterisk vid ett tillfälle.

 

Om än inte den värsta av sin sort så är det med sin stjärntrio ett klart missat tillfälle. Det den gör bäst är att föra tankarna till liknande, överlägsna filmer, som ”Spelaren” och ”Det våras för Hitler”. Freemans karaktär namnger dessutom en rad filmklassiker i varje scen han är med i - som om vi behövde ytterligare påminnelser om att vi borde spendera tiden på annan film...