The Commuter 2018

Greppet att låta en yrvaken protagonist springa på mördarjakt i ett tåg fullt med främlingar är hyfsat populärt i amerikanska thrillers. Olika varianter på temat har förekommit sedan tidigt i filmhistorien, ”Source Code” (2011) med Jake Gyllenhaal är ett hyfsat modernt exempel på hur upplägget kan användas förtjänstfullt.

När tågmotivet nu introduceras i den specifika underkategorin ”Geriaction” – så kallar som bekant en del amerikanska kritiker actionfilmer där hjälten befinner sig i pensionsåldern - är det Liam Neesons tur att jobba mot klockan och bryta skurknackar i trånga kupéslagsmål. Det hela spårar ur (pun intended) förhållandevis snabbt, eftersom filmens premiss är så urbota korkad att man genast övertygar sig om att det måste ha serverats starksprit under manuspitchen.

Neeson spelar en hygglig familjefar som precis har blivit kickad från sitt jobb som försäkringssäljare och nu sitter på pendeln hem för att leverera de dåliga nyheterna till sin fru. En lömskt charmig främmande kvinna (Vera Farmiga) erbjuder honom efter två sekunders samtal hundratusen dollar i handen, förutsatt att han spårar upp en okänd medpassagerare innan tåget når en viss station. Allt han behöver göra är att fästa en gps-sändare på den mystiske pendlarens ryggsäck, och det enda som han har att gå på är ett förnamn på vederbörande. För en före detta polis borde detta var en baggis, menar den främmande kvinnan. Och det var väl heller ingen som trodde att Liam Neeson bara skulle spela en fockad försäkringssäljare utan någon tidigare erfarenhet av att bruka grovt övervåld i rättvisans namn?

I samma ögonblick som hjälten väljer att ta emot en förskottsbetalning för sitt uppdrag börjar de hoppfulla manusförfattarna att skåla i tequila med minst lika rusiga producenter och filmbolagschefer. Filmens interna logik rusar mot en absolut bottenpunkt med kraften hos fyrahundra ånglok. För om, som nu alldeles uppenbart är fallet här, skurkarna har resurser att punktbevaka Neesons plågade hedersknyffel varje sekund ombord på tåget, och om de inte drar sig för att ha ihjäl varenda människa som han överhuvudtaget kommer i kontakt med i tillrättavisande syfte, varför… Varför… Varför letar de inte bara upp den okända passageraren och löser problemet själva?

Jodå, vi får ett överkonstruerat svar på denna rätt angelägna fråga i filmens absurt utdragna tredje akt. Där görs allehanda desperata försök att i efterhand täppa igen åtminstone de största intrighålen, men inte ens med rimliga förklaringar hade man kunnat återuppliva det sedan länge stendöda intresset. Och rimligheter är man minsann inte frikostig med. Det rakaste för filmskaparna hade varit att helt enkelt starta en insamling på temat ”Skänk pengar så slipper Liam Neeson göra en till Taken som är mycket sämre än Taken” och sedan gett tusan i hela projektet. I stället sitter publiken ännu en gång där och undrar vad Neesons agent har för hållake på skådespelaren.

Någon borde undersöka frågan i en dokumentär. Den filmen skulle det däremot vara rimligt att ta betalt för.