The Conjuring: The Devil Made Me Do It 2021
Synopsis
Den tredje filmen om spökjägarparet Warren följer ett av deras mest sensationella fall. Det börjar med kampen om en liten pojkes själ, och leder till den första gången i amerikansk historia då en mordmisstänkt skyllde på demonisk besatthet som sitt försvar.
Info
Originaltitel
The Conjuring: The Devil Made Me Do It
Biopremiär
4 juni 2021
DVD-premiär
13 september 2021
Digitalpremiär
16 juli 2021
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Warner Bros
Åldersgräns
15 år
Längd
Tredje gången gillt – och lika ruskigt
I den tredje installationen i The Conjuring-serien brottas vi med tanken om man kan skylla ett mord – på en demon. Den snyggt spunna röda tråden som de tidigare filmerna byggt upp återfinns även här, även om den inte riktigt når ändå upp i deras klass.
Fyra år efter otäckheterna i London som skildrades i ”The Conjuring 2” är vi framme i 1981 – en tid med nya förbannelser och där en exorcism förhoppningsvis borde göra susen. Filmen tar vid i att Ed (en fantastisk Patrick Wilson) och Lorraine (en om möjligt ännu mer fantastisk Vera Farmiga) tampas med en allt annat än välvillig demon som har klamrat sig fast i den lilla pojken Davids kropp. Utdrivandet av demonen misslyckas – och förbannelsen hoppar över till Davids systers pojkvän Arne (Ruairi Cheyenne Johnson).
Vuxna Arne får därefter se sig själv gång på gång bli plågad, bokstavligen, av sina inre demoner, och det resulterar snart i en livsfara både för honom själv och sinhansomgivning. Utanför hans kontroll hamnar han i rätten, anklagad för mord – vilket därmed blir det första fallet i historien där det åtalade hävdar sig att vid mordtillfället ha varit besatt av en demon.
Som många av de tidigare filmerna är det verkliga händelser som ligger grund även för ”The Devil made me do it”. ”Det säger väl alla skräckfilmer”, tänker väl du – men just i ”The Conjurings” fall levde Ed och Lorraine Warren fram till 2006 respektive 2016, så visst är det inte bara en bortglömd sägen som vi har att titta på. Vi får dessutom ta del av både bilder och ljudsinspelningar från de riktiga händelserna – så har du en förkärlek för övernaturligt kommer detta passa dig som handen i handsken.
De filmer som finns samlade i det övernaturliga The Conjuring-universumet har än så länge bjudit oss på blandad kvalitet, allt ifrån röriga ”The Curse of La Llorona” (2019) till rent skräckinjagande ”Annabelle: Creation” (2017). Spökutdrivarna som startade allt i ”The Conjuring” 1 och 2 har fungerat som en slags länk mellan de nu åtta filmerna, och egentligen har mycket hängt på de välskrivna Ed och Lorraine Warren och tillika briljanta skådespelare i rollerna.
Det är något speciellt väl genomtänkt med filmerna i den numera trilogin som är ”The Conjuring”, som är svårt att sätta fingret på. Även här i ”The Devil made me do it” är det konstant hög kvalitet i kameraarbetet, mystiken, och användningen av både dagsljus och nattljus. Skräckfilmer har en tendens att dra upp tempot och slänga på en jump scares, men inte i ”The Conjuring”-filmerna – mindre splatterskräck, och mer lägerelds-spökhistoria.
Huvudspåret, förbannelsen som drabbar våra ont anande karaktärer, kan bli lite rörigt och det är stundtals långsamt detektivarbete snarare än spänning. Men det balanseras för det mesta upp, speciellt genom filmens dimfyllda kulisser i sepiatoner och sann 70-80-tals anda, som gör det till en ren fröjd att titta på. Jag hade önskat några starkare sidokaraktärer, men jag njuter av de många nostalgiska och stiliga tillbakablickarna.
”The Conjuring – The Devil made me do it” är en smart uppföljare som leker med mörkt - ljust, dåtid – nutid, och framför allt hat – kärlek. Så länge Vera Farmiga och Patrick Wilson spelar så bra som de gör är jag övertygad om att The Conjuring-filmerna kan fortgå ett bra tag till.
Vuxna Arne får därefter se sig själv gång på gång bli plågad, bokstavligen, av sina inre demoner, och det resulterar snart i en livsfara både för honom själv och sinhansomgivning. Utanför hans kontroll hamnar han i rätten, anklagad för mord – vilket därmed blir det första fallet i historien där det åtalade hävdar sig att vid mordtillfället ha varit besatt av en demon.
Som många av de tidigare filmerna är det verkliga händelser som ligger grund även för ”The Devil made me do it”. ”Det säger väl alla skräckfilmer”, tänker väl du – men just i ”The Conjurings” fall levde Ed och Lorraine Warren fram till 2006 respektive 2016, så visst är det inte bara en bortglömd sägen som vi har att titta på. Vi får dessutom ta del av både bilder och ljudsinspelningar från de riktiga händelserna – så har du en förkärlek för övernaturligt kommer detta passa dig som handen i handsken.
De filmer som finns samlade i det övernaturliga The Conjuring-universumet har än så länge bjudit oss på blandad kvalitet, allt ifrån röriga ”The Curse of La Llorona” (2019) till rent skräckinjagande ”Annabelle: Creation” (2017). Spökutdrivarna som startade allt i ”The Conjuring” 1 och 2 har fungerat som en slags länk mellan de nu åtta filmerna, och egentligen har mycket hängt på de välskrivna Ed och Lorraine Warren och tillika briljanta skådespelare i rollerna.
Det är något speciellt väl genomtänkt med filmerna i den numera trilogin som är ”The Conjuring”, som är svårt att sätta fingret på. Även här i ”The Devil made me do it” är det konstant hög kvalitet i kameraarbetet, mystiken, och användningen av både dagsljus och nattljus. Skräckfilmer har en tendens att dra upp tempot och slänga på en jump scares, men inte i ”The Conjuring”-filmerna – mindre splatterskräck, och mer lägerelds-spökhistoria.
Huvudspåret, förbannelsen som drabbar våra ont anande karaktärer, kan bli lite rörigt och det är stundtals långsamt detektivarbete snarare än spänning. Men det balanseras för det mesta upp, speciellt genom filmens dimfyllda kulisser i sepiatoner och sann 70-80-tals anda, som gör det till en ren fröjd att titta på. Jag hade önskat några starkare sidokaraktärer, men jag njuter av de många nostalgiska och stiliga tillbakablickarna.
”The Conjuring – The Devil made me do it” är en smart uppföljare som leker med mörkt - ljust, dåtid – nutid, och framför allt hat – kärlek. Så länge Vera Farmiga och Patrick Wilson spelar så bra som de gör är jag övertygad om att The Conjuring-filmerna kan fortgå ett bra tag till.
| 3 juni 2021 17:30 |
Läs mer om
Charlotte Brange
Skriv din recension
Användarrecensioner (1)
Jag har nu varit och sett min tredje biopremiär sedan lättandet på corona restriktionerna. Filmen jag såg var den efterlängtade fortsättningen i den beryktade “The Conjuring” skräckfilmserien. De två föregående filmerna har varit skrämmande så nu var förväntningarna mycket höga även inför “The Conjuring: The Devil Made Me Do It” som jag har sett nu. Jag ska med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.
Ett av Ed (Patrick Wilson) och Lorraine Warrens (Vera Farmiga), verkliga utredare av övernaturliga händelser, mest sensationella fall börjar med en kamp om en ung pojkes själ, men tar dem därifrån till helt oanade platser och slutar med att en misstänkt mördare för första gången i USA:s historia hävdar att han tagits över av en demon, som sitt försvar.
Den populära skräckfilmserien “The Conjuring Universe” som består av 8 filmer har fått blandat mottagande. Det hela började år 2013 med filmen “The Conjuring” och pågår nu fortfarande med den senaste installationen som har fått namnet “The Conjuring: The Devil Made Me Do It”. Det blandade mottagandet har varit befogat. Egentligen är det just “The Conjuring” trilogin jag har blivit förtjust i. De första två är så läskiga att jag tittar på dem med lampan tänd. Inte för att de ger mig mardrömmar. Men man sitter på helspänn och lyssnar efter ljud när man tittar på dem och hoppar till vid minsta lilla rörelse eller högt ljud som levereras ifrån tv-skärmen. Detta är första gången jag har vågat mig på att se en “The Conjuring” film på bio med de ännu högre ljudeffekter som man upplever på en biograf. Några spin-off filmer har jag dock upplevt på bio ifrån det universumet. Sämst i serien är filmen “The Nun” som mer bitvis blev en omedveten komedi. “Annabelle: Creation” var bra. De andra två “Annabelle” filmerna var sämre och snäppet sämre än “The Nun” var faktiskt spin-off filmen “The Curse of La Llorona”. Inte för att det behövs direkt att man ser filmerna i rätt ordning. Men om man vill det för att ha koll på hela den demoniska världen så är det här den kronologiska ordning man ska se filmerna i. “The Conjuring” börjar det hela som sagt. Sen ska man fortsätta med “Annabelle Creation”, “Annabelle”, “Annabelle Comes Home”, “The Nun”, “The Conjuring 2”, “The Curse of La Llorona” och slutligen filmen “The Conjuring: The Devil Made Me Do It” som man kan se på bio nu. Jag hann inte med att se alla filmerna på dvd innan biobesöket. Så det kommer att ske först när jag har alla filmer i min ägo.
Men det var lite om “Conjuring” universumets historia. Nu undrar ni säkert vad jag tyckte om den nya filmen. Och jag kan bara säga att jag tyckte att den är helt godkänd. Jag blev inte lika skrämd som jag blev av de förgående två “The Conjuring” filmerna. Så i den bemärkelsen så kanske det kan varit viss besvikelse eller är jag helt enkelt härdad. Men man får en kuslig historia om en svårspårad demon som först angriper en liten pojke. Sedan ber pojkens blivande svåger demonen om att skona hans unga blivande svärson och ta honom själv istället. Spökutdrivarna Ed och Loriane som vi har fått följa i de tidigare filmerna får ett svårt fall att nysta ut. Det blir både en kamp på liv och död samt en kamp emot klockan eftersom filmens demon tycks ligga steget för hela tiden. Uppgiften för Ed och Loriane blir att bryta en långvarig förbannelse, hitta orsaken till den och sedan rädda så många liv de kan inklusive deras egna. Det blir mycket tysta minuter i mörka och läskiga källare och andra spöklika områden där ett snabbt och högt ljud snabbt avbryter tystnaden och gör att man hoppar till i biostolen.
Riktigt skrämd blir man aldrig. Man är bara spänd när man ser filmen på vad som komma skall och när ögonblicken har dykt upp pustar man ut och tänker att det var ju inte så farligt. Sammanfattningsvis så får man alltså det man förväntat sig. En löst verklighetsbaserad spökhistoria där ett svårt "demon case" ska nystas ut. Man får bli lite lagom rädd. Samt får man följa våra "demonologer" som Ed och Loriane kallar sitt yrkesval för. De är som vanligt briljant spelade av Patrick Wilson och Vera Farmiga och deras kärlekshistoria är en väldigt fin och romantisk kontrast till allt demonmörker man får uppleva serien igenom. Så jag blev nöjd med denna nya pusselbit som lades i “The Conjuring Universe”. En stark trea på gränsen till en fyra är mitt betyg till filmen “The Conjuring: The Devil Made Me Do It” .
Andra kritiker (3)