The Cooler 2004

Bernie (William H. Macy) är allt annat än cool - han är en naiv, ständigt deprimerad medelålders typ som saknar familj, bor på ett sjaskigt motell och haltar på vänster ben. Däremot är han en "cooler", han är anställd på ett kasino för att sprida lite otur bland spelare som det går alltför bra för. Bernie är så osannolikt otursförföljd att det räcker laget runt - bara han kommer i närheten av ett spelbord eller en enarmad bandit (jag är helt säker på att det inte heter så på fint kasino-språk...), går det åt skogen för de spelare som sitter där.

En vecka innan han ska sluta och för alltid lämna Las Vegas, den stad han kommit att avsky, träffar han en servitris han haft ögonen på ett tag - vackra Maria Bello, som bytt ut trendiga Coyote Ugly för att servera drinkar på det något nedgångna spelpalatset Shangri-La. Trots detas olikheter och åldersskillnaden uppstår ljuv (jazz)musik, de blir förälskade - och det oväntade händer. Bernies otur övergår till en jäkla tur. Över en passionerad natt går han från loser till en sann turgubbe. Den följande dan jublar kasino-besökarna då markerna trillar in i mängder, och ingen förstår nånting. Jo, stryk det där sista. Den hårde VD:n Shelly (Alec Baldwin, Oscarsnominerad för sin insats) förstår att denna plötsliga utveckling inte är så bra för affärerna. Han får redan skit av ägarna, kasinot går dåligt och de vill byta ut honom mot en yngre och smartare förmåga - och den hittills så tyste och medgörlige Bernie är det sista problem han vill behöva bekymra sig över just nu.

"Cooler" är en film som försöker berätta flera olika historier samtidigt. Först den ganska komiska om tur och otur, om vidskeplighet och den misslyckade losern och hans nya brud. Sedan den råa och emellanåt våldsamma skildringen av hur ett kasino styrs med järnhand - hur den galne chefen ibland tar till rena maffiametoder för att få sin vilja igenom (*host* Joe Pesci *host* Martin Scorsese *host* Robert de Niro). Sedan tillkommer Bernies sedan länge försvunna son med gravid flickvän, en gammal entertainer som snart sjungit på sin sista Sinatra-tolkning, Joey från 'N*Sync (fråga inte...), och alltihop blir till en rörig kompott. En nästan lite gullig och stillsam studie av en relation, "Lost in Translation"-aktigt placerad i en pulserande neonupplyst stad som aldrig sover, förstörs av alla små subplots och det hela blir till slut ganska så oengagerande. Det är heller inte svårt att redan tidigt in i filmen gissa sig fram till hur den kommer att sluta. Det enda som överraskar en under filmens gång är några onödigt våldsamma scener innehållandes: 1 st Alec Baldwin, 1 st offer, 1 st basebollträ, 2 st knäskålar... *rys*

Regissören Wayne Kramer utnyttjar till fullo det spännande miljö ett kasino erbjuder, för kameraflygningar, snygga bildvinklar och slowmotion-effekter. Bara för att i en annan scen ha den dåliga smaken att visa Bello och William H. Macy helnäck i sänghalmen. 1 st manligt könsorgan, 1 st kvinnlig hand, 10 st terapeutbesök minst kommer jag att behöva för att få bort den bilden ur mitt huvud...