The Craft: Legacy 2020

Regissören och manusförfattaren Zoe Lister-Jones måste ha kollat in fel 90-talshäxor när hon gjorde sin research. Detta sägs vara en nyinspelning av ”Den onda cirkeln”, men känns snarare som om tv-serien ”Förhäxad” har kommit tillbaka som film. Komplett med cheesy dialog, skrattretande specialeffekter och larviga demoner.

Men vi spelar med för sakens skull, och låtsas att ”The Craft: Legacy” är en remake - nåja, en lös fortsättning - på kultfilmen ”Den onda cirkeln” från 1996. Till en början följer handlingen i ungefär samma spår. Lilly (Cailee Spaeny), den nya tjejen i skolan, väcker intresse hos tre wannabe-häxor som behöver vara fyra för att lyckas med sina wannabe-häxkonster. (Okej, Piper, Phoebe och Prue ringde just och tycker ni är amatörer.)

De tre tjejerna, vars namn är lika lättglömda som deras skådespelartalang är obefintlig, sträcker ut en hjälpande hand när klassens jock har varit dum mot Lilly. När de så inser sin gemensamma nyfikenhet på det ockulta, bestämmer de sig för att lära denna ohjälpliga douchebag en läxa. De ska trolla bort hans elaka flin och omvandla honom till en känslosam kille som pratar heteronormer och brinner för aktivism. Ni hör ju. ”The Craft Legacy” kan vara den wokaste woke-filmen någonsin i Blumhouses stall (och då släppte de ändå ”Black Christmas” häromåret).

Lillys nya styvpappa (David Duchovny avger osköna vibbar från första bildrutan) är dessutom stolt författare av böcker om maskulinitet, och har uppfostrat tre grabbar - manliga, tysta, långa och svåra. Samtliga verkar hata Lilly så fort hon flyttat in i huset. Hennes mamma (Michelle Monaghan) är ljuvt nykär och märker således ingenting, inte ens att hennes dotter blivit till Hermione Granger över en natt.

Skräckbolaget Blumhouse har aldrig legat såhär nära Disney Channel i kvalitet, och jag får googla för att bli säker på att de inte lagt filmen i händerna på en tolvåring som älskar att skriva "girl power" med glitterpenna över spegeln. För varje scen ska förmedla en övertydlig poäng, varje replik känns onaturlig, och låt mig inte ens börja prata om hur huvudpersonens tre nyfunna vänner ser ut och beter sig som ett fnissigt tjejband. Vad hände med de häftiga, farliga, utstötta och hämndlystna weirdos som vi älskade i originalfilmen? Varför har deras mörka förmågor ersatts med någon slags plastiga Marvel-superkrafter, som får filmen att likna en high school-uppsättning av ”Fantastic Four”?

En sällsynt mesig fantasy-thriller utan någon som helst spänning. Trots det har ”The Craft: Legacy” något fascinerande kring sig. Det är ett under hur man kan ta en kultfilm, trolla bort allt som gjorde den till en kultfilm, och lägga fram en sådan praktkalkon. Kalla det svart magi om du vill, eller en ond förtrollning - men jag kan inte slita blicken från denna totala urspårning.