The Darkest Hour 2011

Ända sen klassiker som ”Världsrymden anfaller”, ”Anfall från Mars” och ”Världarnas krig” (alltså, inte Spielbergs version) gjorde entré på biodukarna så har publiken av någon outgrundlig anledning tagit världens undergång i form av elaka aliens till sina hjärtan. Med tiden så har de av naturliga skäl blivit allt mer utstuderade i och med specialeffekternas utveckling, och här representeras de av för det mesta osynliga ljussken som med påfunna manicker kan bli synliga och därmed sårbara.

Allt detta förklaras hastigt i några absurt framstressade scener där karaktärerna rabblar vetenskapliga termer som lär gå en majoritet av filmens målgrupp över huvudet. Inget av detta spelar någon roll egentligen. Allt handlar om att fly från aliens, se kamrater dödas av aliens och sen slå tillbaka mot aliens. Och som sådan popcornunderhållning funkar det stundtals riktigt hyfsat, även om hjärnnivån ligger lägre än vad som vanligtvis är acceptabelt.

Det lilla som finns till story är att två uppsättningar bästisar, två killar och två tjejer (varav ena australienska, resten amerikanare) festar i Moskva när tidigare nämnda utomjordiska ljusskensvarelser landar och börjar förinta befolkningen. Våra hjältar gömmer sig i ett restaurangkök tillsammans med en svensk (Joel Kinnaman) med det oförklarliga namnet Skyler. Efter några dagar ger de sig ut på vandring och upptäcker att näst intill alla blivit utplånade. Sen går de mest runt och sabbar läget för några stereotypiska ryssar.

Det är lätt att bli irriterad på en sådan här film. Förutom att våra överlevande hjältar (med några undantag) är amerikanska turister och att din lillasyster kan klura ut vilka som klarar sig så är det allmänt korkat beteende som gäller från våra huvudkaraktärer. Samtidigt dyker de upp och gör livet surt för några ryska – uppenbarligen intelligentare – birollsaktörer som får offras för att dessa dumma jänkare envisas med att springa åt fel håll/lämna dörren öppen/etc.

Å andra sidan är det på något sätt okej när spänning och action ligger i fokus. Det är inte tillräckligt av den varan men det finns ändå ett hyggligt tempo och några spännande ögonblick. Sen i jämförelse med fjolårets förskräckliga ”World Invasion: Battle Los Angeles” och Steven Spielbergs misslyckade remake ”Världarnas krig” så är det befriande med en lite mindre äckelamerikansk och testosteronstinn science fiction, och de datorspelsliknande effekterna är ganska sparsamma även om jag mest blir sugen på att se om ”Mars Attacks!”.

Vad gäller Kinnamans insats kan man konstatera att det inte är lika pinsamt som Michael Nyqvist i ”Abduction”. Båda han och motspelarna tillåts dock spela över ibland men det känns snarare som om regissören (f.d. scenografen Chris Gorak vars förra film, även hans första, få/inga såg) inte riktigt har koll på sitt hantverk. Sedan säger det väl ganska mycket att Emile Hirsch (i sin första huvudroll sedan megafloppen ”Speed Racer”) och birollsinnehavare från kända succéer (”The Social Network”, ”Juno”, etc.) är stjärnorna.