The Dead Don't Die 2019

"Det kommer sluta illa”, säger poliskonstapel Ronnie. ”Hur vet du det?”, frågar hans äldre kollega Cliff. ”Jag vet, för jag har läst hela manuset”.

 

En liten sömnig stad någonstans i amerikanska landsbygden blir efter en olycklig rotation av jordens axel övermannad av de döda, som bokstavligen kliver upp ur sina gravar. Zombiesarna gör sedan vad zombiesar gör bäst, tuggar människa, medan ortens tre poliskonstaplar står villrådiga.

 

Detta är en ganska stillsam actionfilm, som kan upplevas tålamodsprövande, om man är på fel humör eller kanske förväntar sig något mer fartfyllt. Dock är det hela tiden extremt roligt på ett parodiskt, upprepande och torrt, men ändå smart sätt. Så kallad deadpan-humor när det är som bäst.

 

Jarmusch, som också har skrivit det vansinnigt träffsäkra manuset, har uppenbart fantastiskt bra och mörk humor. Replikerna är utan ansträngning så där gammeldags putslustiga, och vissa delar av dialogerna låter som tagna ur en sämre B-film från 50 talet. Dock är detta ett precist hantverk, och inget lämnas åt slumpen. Jarmusch känner sina skådespelare väl och vet vad de kan, varför han också får ur dem, exakt det han vill. Visst finns emellanåt känslan av att det kanske kunde varit ännu mer skruvat på sina håll, fast just då skruvas det plötsligt till ännu ett varv. Som åskådare njuter jag av och myser till denna underbart befängda tripp och ser med förväntan fram emot vart den bär oss.

 

Tilda Swinton spelar en av sina mer kufiska karaktärer och gör det, som vanligt, fantastiskt bra. Hennes samuraj-Zelda är från en annan planet, och en sann fröjd framför mina ögon. Chloë Sevignys polis-Mindy, ger å andra sidan, välbehövlig normalbalans till mycket annan galenskap och jag kan inte annat än att känna så med henne. Överlag är det en kompetent skara skådespelare vi får äran att beskåda och i några kul biroller kan t.ex. Iggy Pop ses som en kaffeälskande zombie, medan Tom Waits kryper omkring i skogen som en utstött, iakttagande eremit.

 

”The Dead Don't Die” är en väldigt kul, stilistiskt snygg och våldsam skräckkomedi, som driver med sin samtid och dess teknik- och populärkultursnörderi. Den ställer den diffust intressanta frågan om vem som egentligen är en zombie och vad som skiljer oss alla åt. Samtidigt är detta också en slags hyllning till slashergenren som konstart, och som ett stort fan, bugar och tackar jag ödmjukast.

 

Filmen är som sagt något för långsam på sina håll, och lite mer driv hade inte skadat. Trots det är detta i slutändan ändå en starkt övertygande och annorlunda zombieslasher, som i alla fall jag behövde få se.