The Departed 2006

”The Departed” är Martin Scorseses återkomst till maffiagenren. Och för första gången någonsin regisserar han Jack Nicholson, som har en av huvudrollerna i denna täta thriller om svek och dubbelspel i Bostons undre värld. Nicholson spelar Frank Costello, den ohotade ledaren för stadens irländska maffia – en våldsbenägen, hänsynslös, maktfullkomlig gängkung som visar tilltagande tecken på galenskap.

Det hade varit en stjärnspäckad rollista också utan Nicholson: Leonardo DiCaprio, Matt Damon, Martin Sheen, Mark Wahlberg och Alec Baldwin gestaltar alla poliser inom den avdelning av Bostons polis som jobbar mot den organiserade brottsligheten. Och den gås de säger sig vilja plocka är Frank Costello, kosta vad det kosta vill.

Men lojaliteterna skiftar. Filmens första halvtimme ägnas åt att bygga upp ett synnerligen nagelbitarvänligt scenario: Colin Sullivan (Damon) får ett toppjobb inom enheten. Till ytan sett är han en oförvitlig och hårt arbetande ung polis – men i själva verket är han Frank Costellos trogne man. I några av filmens inledande scener avslöjas hur Costello hjälpte Sullivan när han var liten och gangsterbossen kom så småningom att utvecklas till en sorts surrogatpappa.

Samtidigt anställs Billy Costigan (DiCaprio) i hemlighet av enhetens två chefer. Costigan får i uppdrag att infiltrera Frank Costellos brottsorganisation, vilket han gör med stor framgång. Bostonpolisen har således en tjallare hos Costello och Costello har en tjallare hos dem. Båda sidor vet om att det läcker, men inte vem läckan är, och det är början på en allt hetsigare katt och råtta-lek där Costigan och Sullivan försöker komma varandra på spåren.

Hur hanterar då Scorsese sin stora kader av Hollywoodstjärnor? Tja, det finns alltid ett problem med alla filmer där Jack Nicholson medverkar, och det är att han på gott och ont tenderar att ta över showen. Vi kan kalla det ”Batmansyndromet” – ni minns väl den första Batman-filmen där den träige Michael Keaton hamnade i skuggan av Nicholsons karismatiske Joker?

Lite likadant är det i ”The Departed”. Frank Costello bankar sönder Billy Costigans nygipsade hand med en känga (i en scen som väcker minnen från den beryktade skruvstädsscenen i Scorseses ”Casino”). Frank Costello träder nedsölad av blod och med ”Here’s Johnny”-vanvett i blicken in i kvarterets bar. Frank Costello har sex- och kokainorgier med två lyxprostituerade. Kruxet är att vi inte ser Frank Costello – vi ser Jack Nicholson göra exakt samma karaktär som han har gjort otaliga gånger tidigare. Det blir en knepig balansgång mellan stort skådespeleri och ofrivillig parodi. I slutändan landar det dock på rätt sida av linjen (särskilt om man gillar Nicholsons stil).

Av de övriga skådisarna är det faktiskt Mark Wahlberg i rollen som den ena polischefen som övertygar mest. Hans smattrande, streetsmarta, svordomsspäckade bostonslang är en njutning att höra. Även Leonardo DiCaprio klarar sig undan med den äran (han måste ha inspirerats av att få spela en huvudroll som fullvuxen karl för en gångs skull). Billy Costigans växande paranoia och rädsla för att bli avslöjad riktigt kryper in under skinnet på en.

”The Departed” är en engagerande gangsterhistoria med en del riktigt nervkittlande avsnitt, som är mycket skickligt uppbyggda. Långa delar utgörs enbart av att huvudpersonerna pratar i mobiltelefon, men det blir inte mindre spännande för det; de måste verkligen väga varje ord på guldvåg för att inte röja tjallarnas identiteter. Filmen är dock ingen klassiker i nivå med somliga av Scorseses tidigare prestationer. Förvänta er ingen ”Taxi Driver” – här finns inga nyskapande grepp, stilbildande karaktärer eller oöverträffade skådespelarprestationer. Men det är en sjuhelvetes åktur så länge den varar.