The Devil All the Time 2020

Det är väldigt lätt att förtrollas av beståndsdelarna i en riktigt stark “southern gothic”-story. I den tryckande hettan i den amerikanska södern tycks det makabra, det groteska och det vrickade frodas på ett sätt som bäddar för uppslukande berättelser med excentriska karaktärer. Ärren efter slaveriet och den karga fattigdom som har präglat den delen av USA under stora delar av landets historia har skapat en lika unik som explosiv grogrund för utanförskap och våld. Likaså är det en brunn av inspiration som både författare och filmskapare ofta och gärna återvänder till.

Antonio Campos ambitiösa thriller “The Devil all the Time” (baserad på Donald Ray Pollocks roman med samma namn) är det senaste inslaget i genren. Handlingen utspelar sig främst under mitten av 60-talet och kretsar då kring den föräldralösa 20-åringen Arvin Russell (Tom Holland). När den välvilliga familj som har tagit in Arvin under sin vingar hotas från flera olika riktningar, bland annat av en slemmig nyinflyttad pastor (Robert Pattinson) och en genomkorrupt sheriff (Sebastian Stan), tvingas han motvilligt omfamna sin våldsamma historia.

I andra delar av berättelsen får vi följa Arvins blodsband bakåt i tiden och ser hur hans plågade krigsveteran till far (Bill Skarsgård) och hängivna mor (Haley Bennett) formade honom till den kluvna person han till slut blev. Under filmens 135 minuter hinner vi även bekanta oss med de kringresande seriemördrarna Carl (Jason Clarke) och Sandy (Riley Keough) som plockar upp liftande villebråd och får utlopp för sina bestialiska fantasier, samt en dömd romans mellan en olycksdrabbad ung kvinna (Mia Wasikowska) och en fantatisk pastor (Harry Melling). Det är ett minst sagt brett och stadigt växande händelseförlopp - på gott och ont.

Atmosfären och stilen som Campos och fotografen Laurie Crawley får till är verkligen ljuvlig i all sin svettiga brutalitet. Med tanke på premissen är det ingen överraskning att den plågsamma mänskliga misären och våldet är uppskruvat till tusen, nästan (men bara nästan) till en ohållbar och omedvetet parodisk nivå. Paradoxalt nog har det jordiska helvete vi kastas in i en starkt förförande ådra trots alla hemskheter. Det finns något väldigt vackert i svepande familjekrönikor där faderns synder och de våldsamma tendenserna i en blodslinje spåras vidare neråt genom släktträdets grenar. Skildringen av hur även religiös fanatism på till stor del undermedvetet sätt smittar från generation till generation med lätthet är likaså oerhört gripande.

Tom Holland (längre ifrån Spider-man än vi någonsin har sett honom) är den stabila grundpelaren i den stjärntäta rollistan. Hans nedtonade och ofta sublima spel är en av filmens höjdpunkter. Med honom som ankare får andra skådespelare chansen att ta ut svängarna lite mer, likt Pattinson som balanserar på ett hårstrå ovanför ostigt överspel och Skarsgård som biter ihop tänderna och nävarna så hårt att de nästan spricker, båda två på lyckat sätt. Samtliga av de kvinnliga skådespelarna sviks tyvärr rejält av materialets tröttsamma hora-madonna-komplex. Detta är särskilt sant gällande Mia Wasikowska som i vanliga fall hade skådespelat skjortan av samtliga andra i casten.

De lövtunna och mestadels banala kvinnliga karaktärerna tycks också vara ett resultat av den klassiska "bok till film-sjukan", en åkomma som skadeskjuter filmen på fler sätt än bara det. Det är sällan en fruktsam taktik att slaviskt och bokstavstroget adaptera skönlitteratur till film och Campos trampar i flera av de vanligaste fällorna. Den bångstyriga berättelsen spretar åt alla håll och kanter och helheten är hela tiden nära att spricka i fogarna. Klippningen känns stökig, berättarrösten känns mer påtvingad än stilfull och tidshoppen kommer in och stör precis när rytmen börjar kännas harmonisk. Miniserien är det ultimata formatet för den här typen av adaption, det är sen gammalt.

När alla filmens narrativa trådar slutligen flätas samman och kulminerar lämnas jag mest med en känsla av tomhet och måttlig besvikelse. Med sprudlande talang både bakom och framför kameran borde detta ha blivit så mycket mer än bara ytterligare en ljummet sevärd bagatell i den vida Netflix-djungeln.