The Dig 2021

År 1939 anlitade den förmögna änkan Edith Pretty en självlärd arkeolog vid namn Basil Brown för att leda en utgrävning av ett par kullar på hennes marker. Utgrävningen visade sig snabbt vara av stor betydelse, och väckte uppmärksamhet hos såväl pressen som hos British Museum. Än idag anses det vara ett av de mest relevanta arkeologiska fynden som har gjorts.

”The Dig”, baserad på en roman med samma namn av John Preston, återger dessa händelser i dramatiserad form, och kretsar kring de personer som var involverade i utgrävningen. Av trailern att döma hade man halvt kunnat förvänta sig något slags förbjuden kärlekshistoria mellan Basil (Ralph Fiennes) och Edith (Carey Mulligan), men så förutsägbart visar det sig inte vara, vilket är till filmens heder.

Istället ligger mycket av fokuset på vänskapen som uppstår mellan de två medan utgrävningen pågår, och som även inkluderar Ediths unga son Robert. Det är inte lätt att göra storslaget drama av så långsamt och enformigt arbete som arkeologi, men regissören Simon Stone lyckas verkligen sy ihop det på ett skickligt sätt tack vare tydligt karaktärsdrivet fokus. Fotot är även ljuvligt vackert med sina dimbleka färger, ackompanjerat av lagom melankoliska pianotoner.

Sedan hjälper det förstås att han har riktiga superproffs i skådespelarensemblen. Ralph Fiennes är lysande som Basil Brown, stolt och korthuggen, men ändå så diskret uttrycksfull i miner och gester. Att se den buttre Basil bli rörd över ett erkännande en bit in i filmen nyper till ända in i hjärteroten och är ett av de finaste filmögonblicken jag har sett på ett tag. Även Carey Mulligan gör bra ifrån sig som Edith Pretty, tappert vakande över utgrävningen trots sin sorgsenhet och tilltagande skörhet.

Utmärker sig gör även Lily James i en av birollerna, den unga Peggy Piggott som tillsammans med sin make deltar i utgrävningen, men som alltmer börjar ifrågasätta den äktenskapliga relationen, särskilt när hon kommer nära Ediths kusin Rory Lomax (Johnny Flynn). Det arkeologiska fyndet utgör fin inramning och symbol för den korta stund vi spenderar på jorden, och blir en påminnelse för karaktärerna om att ta tillvara på nuet. Att kriget väntar runt hörnet bidrar förstås också.

Trots australiensisk regissör är ”The Dig” verkligen brittisk ut i fingerspetsarna. Det lantliga godset, de återhållna känslorna, dimman över heden och butlern som tar emot i dörren. För anglofiler är det rena drömmen. Det är dessutom intressant att se de mer pragmatiska förberedelserna som gjordes inför kriget, och som visas i förbifarten när Edith reser in till London. Statyer som skyddas med sandsäckar och försök att lära barn om luftangrepp med hjälp av färgglada bollar visar hur britterna försökte rusta sig för det som komma skulle.

Lika stoiskt som krigsförberedelserna genomförs själva utgrävningen. Basil kämpar mot väder och vind för att skydda sitt mödosamt utgrävda fynd, och filmen visar på ett snyggt sätt hur tiden passerar, utan att fastna i arkeologiska detaljer längs vägen. Samma fälla undviker man när British museum får upp ögonen för fyndet. Här uppstår en klasskonflikt mellan de högutbildade museimännen och Basil med sina arbetarkarlar, men den tar sig subtila, karaktärsbaserade uttryck snarare än att bli en pissing contest om vilket läger som vet mest om hur gropen ska grävas.

”The Dig” är inte de stora gesternas film, och möjligtvis kan man finna den lite långsam. Men är man på rätt humör för finstämt krigstidsdrama lämnar den inte mycket i övrigt att önska. Jag ser redan fram emot att se vad den relativa rookien Simon Stone tänker hitta på för filmprojekt härnäst.