The Disappearance of Alice Creed 2010

"The Disappearance of Alice Creed" verkar ha potential. För trots att det är regissören och manusförfattaren J Blakesons debutfilm så verkar han ha tänkt smart. Han har valt en minimalistisk väg med bara tre karaktärer i hela filmen och det mesta av handlingen utspelas i en och samma lägenhet. Alla skådisarna har ordentligt med roller i bagaget och han har själv nämnt att han inspirerats av Billy Wilder som vid tillfälle valde en scen ur en redan gjord film och byggde en helt ny historia kring denna.

I Blakesons fall var det en scen ur Mel Gibson-rullen "Ransom" som fick honom att fundera kring de intressanta relationer som skapas mellan kidnappare och offer. Här hemma känner vi förstås till det som "Stockholmssyndromet" efter Norrmalmstorgsdramat.

Filmen börjar också bra. Under en lång öppningsscen finns ingen dialog alls utan vi får bara se hur Vic (Eddie Marsan) och Danny (Martin Compston) förbereder kidnappningen genom att plasta insidan av en skåpbil, installera ljudisolering och stora lås i en lägenhet, samt hela tiden byta kläder och göra sig av med alla bevis som skulle kunna koppla dem till fallet.

De plockar upp Alice (Gemma Arterton) på en tom förortsgata och för henne till rummet där hon binds fast vid en säng. De jobbar omsorgsfullt och verkar ha tänkt på allt. Mobilsamtalen till Alice pappa görs långt från lägenheten så att de inte kan spåras och Alice får aldrig se deras ansikten.

Själv är hon från början vettskrämd och vågar inte göra mycket motstånd, men allt eftersom tiden går börjar hon fundera allt mer på hur hon ska ta sig loss - och chansen kommer förstås. Samtidigt blir kidnapparna allt mer hetsiga i sitt ordbyte och det börjar knaka i fogarna. Vic är den mer kontrollerade av de två och han försöker få en alltmer tvivlande och nervös Danny att hålla sig till planerna.

Så långt är allt väl. Filmen bygger upp stämningen mellan de tre karaktärerna där man bara väntar på att något ska gå snett för att ändra på maktförhållandet. Till viss del är det psykologiskt spännande med utdragna scener där man sitter på nålar.

Och hade Blakeson fortsatt så, så hade det här kunnat bli riktigt bra. Men istället gör han nybörjarmisstaget av att vilja introducera oväntade vändningar. Eftersom hela idén är att det ska förvåna så får detaljerna förbli osagda, men så mycket kan jag säga om vändningar i film - de kan lätt bli förgörande.

Om publiken kan gissa sig till dem i förväg blir det inte mycket till överraskningseffekt och om det hela är totalt oväntat beror det ofta på att idén är så otrolig att det inte skulle falla någon in att det skulle vara på det sättet.

I "The Disappearance of Alice Creed" går det längre än så. Det känns inte bara som en extremt osannolik utveckling, det blir till och med fånigt, så där så att man skrattar generat i salongen. Det känns inte alls bra.

Men tyvärr stoppar inte det filmen från att ta det hela ännu längre och till slut är det faktiskt svårt att hålla inne med det "Nä men va f-n" som man har på läpparna.

Kan man bortse från det löjets skimmer som vid det här laget har lagt sig över hela skapelsen så kan man se att utförandet av filmen är mer än godkänt och någonstans tror jag också att Blakeson till en början har haft en god idé. Någon borde bara ha stoppat honom under färdens gång och grovt ändrat på de rejäla snedsteg han tar som drar ner produktionen till en oväntat låg nivå.