The Double 2013

När Richard Ayoade och Harmony Korines bror Avi slagit ihop sina kloka huvuden har de långa fadersnamnet fallit bort och stavningar på kyrilliska alfabetet har byts ut mot germanska språkgruppens motsvarigheter som rullar lättare på tungan. Dostojevskij förknippas med svårsmält psykologisk realism men "The Double" är olik sin förlaga och är resultatet av ifall Jean-Pierre Jeunet skulle förflytta historien från 1800-talet till ett nutida parallellt universum.

Simon James (Jesse Eisenberg) är en socialt handikappad, introvert och neurotisk kostymnisse med lätt Aspergers syndrom. I sitt bås på ett kontor med dämpad belysning får han syn på kopieringsmaskin-flickan Hannah (Mia Wasikovska) som han förälskat sig i och betraktar på avstånd då tunghäftan blir för svår inom en meters radie. När James - som ser ut som en enäggstvilling till Simon själv men är en ondskefull och självsäker version med flyt i livet - rekryteras till firman och börjar utplåna hans existens förvärrar det Simon ledsamhet. Ingen ser, hör eller rör honom och snart måste han även argumentera för att han faktiskt är den han är.

Richard Ayoade har en distinkt röst som regissör både till det stilistiska och dramaturgiska. Förlorare och flickiga hjältinnorna tenderar att vara subjekt i filmerna, därför är Mia Wasikovska i page och kattvingad eyeliner och Jesse Eisenberg med sin nördigt intellektuella persona en träffsäker matchning. I "The Double" har Ayoade dessutom behållit skådespelarna Noah Taylor, Sally Hawkins, Craig Roberts och Yasmine Paige från den starka debutfilmen "Submarine" samt symtomen för en besatthet av fotogeniska prylar och antika föremål. Vinylspelaren och andra hipsterfantasier får sina femton minuter av berömmelse. Ayoade är noga med detaljerna och är expert på att fånga första kärleken vid första ögonkastet när allting stannar till; Mia Wasikowska drar fingrarna i håret, lägger det bakom örat och vi blir helt betagna.

"The Double" är surrealistisk och Kafkaesque; rolig på ett sådant där Aki Kaurismäki-sätt då det tragikomiska och monotona betonas till en mättad färgskala. Men det är inte den sortens komedi som fiskar efter höga garv utan snillrik nog att ta vara på humorn i att säkerhetsvakten på arbetsplatsen inte känner igen Simon trots att han jobbat där i sju år.