The Duchess 2008

Keira Knightley har med sitt senaste kostymdrama minst sagt tagit patent på en hel filmgenre. Åtsittande korsetter, extravaganta klänningar och brittisk högdragenhet. ”The Duchess” bjuder på en fantastisk livshistoria som dock kunde ha varit lite mer levande.

Ja, visste man inte bättre skulle man tro att den spinkiga Keira Knightley faktiskt livnär en fetish när hon iklär sig peruk, korsett och överdimensionerade klänningar. I roll efter roll ser vi henne återvända några hundra år i tiden för att servera oss kostymdrama i bästa brittiska stil. Ett är i alla fall säkert. Hon är som gjord för det här. I ”The Duchess” är det historien om grevinnan Gerogiana som mantlas över ett Oscarvärdigt skådespeleri. En dramatisering av Amanda Foremans bok och en lika verklig som tragisk berättelse.

Filmens inledning sätter snabbt den tonalitet som präglar de 110 kommande minutrarna. En där Georgiana (Keira Knightley) naivt hoppas på kärleken när hon gifts bort med den mycket äldre greven av Devonshire (Ralph Fiennes). Snart visar det sig att en av dåtidens mest inflytelserika kvinnor inte var mer än en könsroll av sin tid. En kvinna. Förtryckt, våldtagen och förödmjukad. Där hon med sin folkliga popularitet blev en riktig trendsättare, framgångsrik fashionista och till och med lyckades få ett finger med i politiken. Men i sitt eget hem en fånge. Förvisad till ett liv med en man som huserade en älskarinna och tillika hennes bästa väninna.

Som de flesta av sina föregångare är ”The Duchess” en visuell fröjd att skåda. Skönhet uppblandad med en fantastisk detaljrikedom, där kläder och sminkning spelar en huvudpart, ger helheten en stark trovärdighet. En kapabel kvartett skådespelare där Dominic Cooper gått från ”Mamma Mia”-älskling till någon sorts Tony Blair à la 1700-tal medan Ralph Fiennes helt klart stjäl showen med sin bistre greve. Med sitt lågmälda men bastanta skådespeleri tar han inte bara kommando utan sätter också en obehaglig ton i en desto obehagligare historia. Överbegåvat bra.

Men visst. ”The Duchess” är en svårmodig historia i dess allra tyngsta form. Där gråskalan fått ge vika åt den tydliga offer- och förövarmentaliteten. För medan regissören Saul Dibb porträtterar smärtan, ångesten och förödmjukelsen lyckas han ändå inte mer än dra ett finger genom vattenytan när det kommer till huvudpersonen Georgiana.

Det staplas istället tragik på tragik som antingen straffar sin publik eller vill framkalla sympatier för en karaktär som redan vunnit dem. Platt, ensidigt och tråkigt. I Keira Knightleys händer knappast färglöst men instängt. Fast i en historia alltför förutsägbar för sitt eget bästa. När det ovanpå det kommer ett slut som alltför mycket påminner om en bok börjar man undra. Är det egentligen någon skillnad på de två?