The Emoji Movie 2017

Knappt hade teasertrailern till ”The Emoji Movie” släppts innan den hånades som en av de mest idiotiska filmidéerna någonsin. Och tja… helt fel ute är de inte.

I meddelande-appen i vår telefon ligger Textopolis där alla emojis bor. En värld där alla bara har ett ansiktsuttryck, men vår hjälte Gene har förmågan att visa olika känslor.

Efter en kavalkad av dåliga ordvitsar misslyckas Gene med att hålla sitt ansiktsuttryck och måste nu ge sig ut på en resa i telefonen med high five-emojin Hi-5 som är en destillerad version av alla irriterande sidekickar någonsin, och hackaren Rebella (eller Jailbreak i den engelska versionen) som är emojiversionen av Wild Style från ”Lego-filmen”.

När de flyr meddelande-appen hamnar de i telefonens bakgrund, där de olika apparna ligger som tydligt inrutade kvarter. Våra hjältar hoppar in och ut i de olika apparna.

”Varför går de inte bara runt dem?” teaterviskar en flicka någonstans bakom mig. Väldigt bra fråga, min vän! Det hade ju varit mycket enklare för dem att gå runt så att de slapp fastna i plågsamma handlingsåtervändsgränder som inte är relevanta till något som händer.

Svaret är kort och gott: Produktplacering. Hade de bara gått runt applikationerna i sin pilgrimsresa mot Dropbox-appen (!) hade vi ju inte fått lära oss hur en spelar ”Just dance” eller ”Candy Crush”. För ja, i desperata försök att få dessa avstickare att kännas relevanta till handlingen får vi lära oss reglerna till dessa spel. (Och som den enda personen som fortfarande spelar Candy Crush kan jag meddela att det nu finns bonusnivåer med ”The Emoji Movie”-tema!) Scenerna är så långa, irriterande och meningslösa att det känns som om de sög ut bitar av min själ.

Utöver världen i telefonen, har ”The Emoji Movie” även en värld utanför. Där försöker telefonens ägare Alex imponera på en tjej. Det kan en bara göra genom att skicka rätt emoji förstås, för dagens ungdom lever genom sina telefoner. Det är som om alla involverade i produktionen är Amy Poehlers ”the cool mom” Mrs George från ”Mean Girls”, eller sketchen från ”30 Rock” där Steve Buscemi med en skateboard på axeln försöker infiltrera ett gymnasium. ”Vi är nere med kidzen!” försöker de tappert, och trots att jag förmodligen är närmare dem i ålder än den tilltänkta publiken vill jag stampa foten i golvet och skrika ”Åååhh ni fattar ju ingenting!”

När det gäller filmer som bara handlar om produktplacering brukar ”Lego-filmen” nämnas, men även klassiska tecknade serier som ”Transformers”, ”He-man” och ”My Little Pony” är skapade för att sälja leksaker. Det finns inget som säger att en produkt gjord för att marknadsföra en annan produkt måste vara dålig.

Den film som ”The Emoji Movie” tydligast inspirerats av är ”Röjar-Ralf” från 2012. ”Röjar-Ralf” var full av karaktärer och referenser till klassiska tv-, dator – och arkadspel. Det hade lätt kunnat bli en enda lång reklamfilm, men ”Röjar-Ralf” var gjord med kärlek. Den var skapad av någon som brydde sig om spelen, men som inte lät referenser överskugga handlingen och den emotionella kärnan. 

När det gäller handlingen har ”Röjar-Ralf” och ”The Emoji Movie” följande gemensamt; det finns en värld med digitala figurer, men också vår värld utanför. De digitala figurerna kan förflytta sig, men är de inte på sin plats märks det för användaren i verkligheten, det här kan leda till att spelet/telefonen raderas. I ”Röjar-Ralf” etableras det här hotet tidigt, rädslan byggs upp medan det i ”The Emoji Movie” bara plötsligt dyker upp i sista akten.

”The Emoji Movie” har inspirerats av andra filmer på ett ganska ofint sätt; väldiga likheter finns bland annat till scenen med de flygande papperslyktorna från ”Trassel” och scenen då Glädje och Bing Bong i ”Insidan ut” hamnar i Rileys memory dump. Men allt det leder till är att jag blir irriterad över att jag inte ser någon av de filmerna just nu, då ”The Emoji Movie” sugit ur all känsla som fanns i originalen.

Under filmen var jag plågad och irriterad, men i efterhand är jag arg. Arg för att det görs så här lata, dåliga filmer med skamlösa produktplacering, och att det är en godtaglig ursäkt att ”den riktar sig ju bara till barn”.

Dina barn förtjänar bättre än så här. Bättre filmer med bättre handling som tar sin publik på allvar. För något år sen hade jag inte kunnat ge ”The Emoji Movie” mer än en tumme ner, men efter den senaste uppdateringen av emojibiblioteket kan jag utan dåligt samvete ge den ett gult emojilångfinger.