The End of the Tour 2015

Ett kort men mångfacetterat “shit” är vad David Lipsky (Jesse Eisenberg) får fram när han läser David Foster Wallaces (Jason Segel) nysläppta men redan smått mytomspunna epos “Infinite Jest”. Lipsky inser där och då - i ett fullkomligt förgörande ögonblick - att alla de hyllningar han har hört har varit välförtjänta, men också att han har överskattat sitt eget skrivande som han aktar så högt. Året är 1996, och berättelsen tar sin början.

Trots att det föds en viss friktion redan där är Lipsky nyfiken på Wallace och övertalar sin redaktör på tidsskriften Rolling Stone att skicka iväg honom på den kommande bokturnén. Lipsky lyckas få hela fem dagar i författarens sällskap, och bandspelaren slås igång. Resultatet av de här två männens möte blev dock så mycket mer än bara en intervju, då både kollisionen mellan två skilda perspektiv och ögonöppnande gemensamma nämnare skulle komma att förändra båda två för all framtid.

Med tanke på att det här är den första filmporträtteringen av David Foster Wallace är det imponerande att regissören James Ponsoldt och manusföfattaren Donald Margulies vågar lägga upp narrativet på det här sättet. Istället för att skildra hela Wallaces liv från vaggan till graven likt en klassisk “biopic” försöker de inkapsla vem han var genom att presentera fem ynka dagar ur hans livsberättelse. Paralleller kan dras till det Danny Boyle och Aaron Sorkin gjorde med “Steve Jobs”, och precis som där så är det ett val som resulterar i något alldeles enastående. Istället för några tafatta skrap på hela livets yta får vi ett mer djupgående porträtt med envist och rakbladsvasst fokus.

Det är också en tvådelad berättelse som egentligen handlar lika mycket om Lipsky, hans bild av Wallace och det känslomässiga tryck som mötet hade för honom. Jesse Eisenberg förmedlar känslorna på felfritt vis, och kunde inte ha varit mer rätt för rollen. Först håller han oss på behörigt avstånd, men under filmens gång rivs murarna ner allt mer och mot slutet krossar han våra hjärtan. När det gäller Jason Segel så lämnar han allt vi tidigare vet om honom bakom sig och gör sitt livs roll. Skildringen av Wallace känns stundtals som en världsvan 80-åring i en 35-årings kropp och i Segels ögon ser vi de tydliga ärr som ett helt liv oundvikligen för med sig. 

Ofta är “The End of the Tour” en spegel som man blickar rakt in i. På andra sidan hittar jag mig själv, sårbar och emotionellt naken. Trots att allt “borde” vara bra i vår priviligerade del av världen finns det en gränslös tomhet där som inte riktigt vill försvinna, och den tematiken utforskas på oerhört fascinerande sätt här. Kanske finns svaren som vi så desperat söker inom kultur och underhållning, men tänk om de inte gör det? Vad gör vi då? Det finns också djupt vemod i den här berättelsen kring journalistik, skrivande och skapande, vilket också slår till stenhårt på min egen hemmaplan.

Sammantaget så tycker jag att det är få filmer de senaste åren som har lyckats fånga vår tid så pass tydligt som “The End of the Tour” gör, trots att den till största delen utspelar sig år 1996. I Lipskys och Wallaces samtal på diverse hak, i den risiga bilen och på väg till och från uttryckslösa hotellrum bjuds det helt enkelt på en hel del smärtsamma sanningar om vad det innebär att vara människa. 

Visst, det är melankoliskt - håll i hatten när Brian Enos “The Big Ship” kickar igång - och tungt, men också enormt tillfredsställande på så många plan. Dessutom är förpackningen, berättandet och skådespeleriet fullkomligt mästerligt.

“Shit”.