The Estate 2022

Humor är såklart individuellt och vi skrattar alla åt olika saker. Men jag skulle verkligen vilja veta vem som skrattar åt detta dumma brus. 

 

”The Estate” är regisserad av Dean Craig, som också skrivit manuset. Och vilket uselt manus sen. Riktigt pissedåligt. Craig har roat innan, till exempel med tragikomiska ”Trångt i kistan” (2007), så jag förväntade mig faktiskt mer. Istället fick jag väldigt mycket mindre. Dialogen är tafatt och replikerna krystade, skämten osofistikerade och karaktärerna rent intetsägande. Det finns liksom inget här att hänga upp sitt engagemang på. Det är bara dumt, så dumt. 

 

I filmen får vi träffa systrarna Macey och Savanna. De är båda i medelåldern, missnöjda på livet och har pengaproblem. När de får höra att deras extremt otrevliga, men väldigt rika, barnlösa moster Hilda är döende, ser de sin chans. Planen är att de ska fjäska sig in i Hildas liv, för att få henne att testamentera sin förmögenhet till dem. Det visar sig dock att de inte de enda med denna idé. Väl hos Hilda möter de nämligen sina kusiner Beatrice och Richard, båda med egna lösningar, på hur bäst lyckas mjölka sin dödssjuka moster på pengarna. 

 

Det här är i grunden ett drama om familj och dysfunktionella relationer. Mellan raderna kan därför en hel del mörker anas, men det utvecklas aldrig till någonting, eller får några förklaringar. Jag säger inte att mörkret hade varit räddningen i detta, men jag säger att den så kallade humorn verkligen INTE är det. För det här är inte roligt. Skämten är billiga och poängerna faller, en efter en, till marken likt färsk kospillning.

 

Det rycker visserligen till i min mungipa en gång, när en gammal mans penis pillas på lite för länge i en scen. Men det är snarare av genans och förfäran än av någon sorts road uppskattning. Oftast känner jag ingenting, och blir varken underhållen eller särskilt berörd av det jag ser. Om något, så anar jag snarare en irritation pyra invändigt. För ja, jag tycker inte om detta och blir dessutom otroligt stressad av de gapande, osympatiska människorna, som saknar all form av trovärdigt driv. 

 

Skådespelarna gör väl gissningsvis vad de kan. Men faktum är att inget kan rädda detta skepp, som de facto sjönk redan innan det nådde vatten. Collette, Duchovny och Turner är ofta sevärda i sig. Men här lider jag med deras ytterst tveksamma, och möjligen under rus (?) tagna beslut, att medverka i detta skräp.

 

”The Estate” handlar som sagt om ett arv, men också om girighet och bristande moral. De simpla och övertydliga budskapen kastas frenetiskt på oss, så vi inte ska missa dem. Det gör vi inte. Och nej, vi missar heller inte musiken som även den suger. Eller låtarna är kanske bra i sig, men känns helt malplacerade i detta. De fyller ingen annan funktion, än att avleda från bilderna, vilket förvisso inte är så dumt.

 

Sammanfattningsvis, ifall någon fortfarande undrar, så är alltså detta en kass och förutsägbar film om felande människor och falna poänger. Bristen på humor och finess, samt den missriktade sarkasmen gör att jag efteråt känner mig blottlagd och bestulen. Och när jag, cirka 90 minuter fattigare, lämnar biosalongen, finns egentligen bara ett ord mina läppar högljutt formulerar: UNDVIK!