The Eternal Daughter 2022

Filmens dunkla berättarton etableras redan i inledningen, då en nattlig bilresa för Julie (Tilda Swinton) och hennes ålderstigna mamma Rosalind (också Tilda Swinton, men vi ser dem aldrig i samma bildruta) till en stor herrgård som tycks vara belägen ute i ingenstans.

 

Julie och Rosalind verkar vara hotellets enda gäster. Den oinspirerade receptionisten (Carly-Sophia Davies vars replikbyte med Julie bjuder på skratt mitt i den kusliga stämningen) åker därifrån efter att ha gett dem nycklarna, och de blir kvar i det knarrande, kråkslottsliknande huset med fönsterluckor som smäller och slår när vinden viner runt knutarna.

 

Julie kan inte sova. Hon vandrar runt i korridorerna. Hon letar efter en tekittel i köket. Tar ut hunden i parken nedanför. Det är mörkt och dimmigt, och vinden får trädens grenar att svaja och rassla. Hunden gnäller. Och vad är det för ansikte hon skymtar i fönstret, som stilla iakttar dem?

 

Upptakten är skräckfilmsvärdig, men resan är en djupdykning in bland Julies minnen och fantasier. Hon är där för att skriva ett filmmanus, och “intervjuar” Rosalind. Mamman vistades nämligen på denna herrgård under andra världskriget, när de engelska stadsbarnen skickades ut på landet för att undkomma tyskarnas bombningar.

 

Julie skriver varje dag, men har moraliska betänkligheter om att parasitera på mammans minnen, som ibland visar sig vara väldigt sorgliga. Det gör Julie beklämd. Hon har inga egna barn, utan pysslar om mamman och månar om att hon ska ha det bra. Hennes liv tycks bestå av jobbet och mannen som hon ringer på nätterna när hon inte kan sova, fast den dåliga täckningen gör det svårt att prata och understryker hotellets isolering ännu mer.

 

Tiden är inte linjär, och berättandet flyter in och ut ur fantasi och verklighet. Rosalind ser mestadels ut som hon stigit rätt ur 40-talet i sina chica dräkter, men bland skymtas ett sjukhusband runt en åldrad vrist. Det “händer” inte särskilt mycket utöver Julies skrivande på dagarna och de sömnlösa nätterna. Ändå är stämningen tjock av det osagda, och filmen drar oss in i Julies spänningsstinna undermedvetna - för de mörka korridorerna, det gnisslande huset inlindad i tjock dimma - vad är egentligen verkligt och vad är Julies skrivarfantasier?

 

Vi får nästan lite känslan av limbo som i “The Others”, om det inte vore för vakten (Joseph Mydell) som helt plötsligt materialiseras under en av Julies nattliga promenader och erbjuder tröst - så det finns andra människor på hotellet ändå? Men det är egentligen oviktigt. “The Eternal Daughter” är ett känslotillstånd, en reflektion över minnenas makt, hur vi hanterar dem, och hur djupt in i dimman vi vågar oss in för att se och försöka förstå, för att läkas och gå vidare.

 

Filmen är så oerhört laddad att den slår många skräckfilmer och thrillers med hästlängder.

 

Det är en djupdykning ner i vårt undermedvetna, in i tillvarons själva kärna. Huset och miljön är så vibrerande att de kan liknas vid en egen rollfigur. Swintons fina rollprestation(er) lyser! Joanna Hogg har skapat en unik, fristående och delvis självbiografisk (?) berättelse med återanvändna karaktärer från “The Souvenir”. Resultatet är en imponerande filmupplevelse som gör “The Eternal Daughter” till ett av årets måsten!