The Exorcist: Believer 2023

Jag tillhör inte den där skaran som envist predikar att originalfilmen från 1973 är "tidernas mest skrämmande rysare". Långt ifrån. Med dagens mått är Friedkins "Exorcisten" (1973) inte speciellt chockerande eller ruggig, men visst kan man förstå hur den var banbrytande i genren. Scenerna där demonbesatta flickan Regan kaskadkräks och fräser grova svordomar åt Max von Sydows håll är trots allt ikoniska av en anledning.

 

"Exorcist: The Believer" är en uppföljare - fast nästan mer en remake - satt i nutid och med helt nya karaktärer. Vi följer änklingen och pappan Victor som ensam uppfostrar sin tonårsdotter och ögonsten, Angela. När hon och kompisen Katherine försvinner i skogen efter skolan och är borta i dagar upplever han en förälders värsta mardröm. Flickorna hittas till slut - men för med sig något ondskefullt hem. Mardrömmen har bara börjat.

 

Det är framför allt Leslie Odom Jr. (Oscarsnominerad för "One Night in Miami") som bär upp filmen, och man känner verkligen med hans oro, ilska och frustration när dottern börjar bete sig allt mer oberäkneligt och våldsamt.

 

Samtidigt är det en fröjd att se de unga förmågorna Lidya Jewett och Olivia Marcum förvandla sig till små monster med allt mer obehaglig makeup, otäck blick och djävulsk röst. Filmen skruvar effektivt upp spänningen, som aldrig förlitar sig på jumpscares utan mer ett obehag som kryper sig på. Regissören förstår att det mest skrämmande inte är demonens intåg, utan att se ens barn sakta tyna bort och bli något oigenkännligt.

 

Och det är det som är så ovanligt i dagens skräckfilmer - att riktigt bra skådespelare får gestalta verkliga människor med äkta känslor. Oavsett vilka fullkomligt skruvade situationer de hamnar i.

 

David Gordon Green gav oss "Halloween"-trilogin och angriper nu "Exorcisten" på samma sätt. Han stryker ett streck över alla uppföljare och prequels vi kan ha sett genom åren, för att återbesöka en skräckklassiker, låta oss upptäcka den med nya ögon, och sedan ställa frågan: vad hände sen?

 

Utmaningen med att göra nya ”Halloween”-filmer gjordes ju en aning enklare av att slasher-franchisen har fortsatt hacka sig in i vårt medvetande med nya filmer, generation efter generation. ”Exorcisten” - not so much. Här finns inte heller någon popkulturell ikon som Michael Myers att locka med. Bara en välkänd titel, som i ärlighetens namn många rysare har snyltat på och försökt kopiera genom åren.

 

Det behöver visserligen inte vara något fel i det. För ”Exorcist: The Believer” står utmärkt på egna ben, och berättar en historia med en början och ett slut som fungerar lika bra med en ny uppsättning huvudpersoner. Givetvis med respekt för originalet och en drös blinkningar till förr, men också några egna idéer.

 

David Gordon Greens bidrag är tanken att varje kultur och varje religion har sitt egna sätt att driva ut demoner. Därför möter vi inte bara en utan en handfull "exorcister" med olika metoder, när flickorna Angela och Katherine ska räddas. Jag är nyfiken på hur man tänkt spinna vidare på temat i kommande filmer. Precis som med "Halloween" är det tänkt att "Exorcist" ska bli en trilogi.

 

Så nej, du behöver inte ha sett originalet. Du behöver absolut inte heller älska 50 år gamla "Exorcisten" för att uppskatta denna. Men för alla trogna fans dyker självklart Ellen Burstyn upp, och vi får veta vad Chris MacNeil haft för sig sedan sitt första möte med demonen för ett halvt sekel sen. Skräckälskare kan andas ut: den olycksbådande musikslingan är också kvar.

 

Det är kanske inte fullt så nyskapande som när Friedkin släppte lös "Exorcisten" för 50 år sedan, men en klart godkänd uppdatering - och läskigare än mycket i skräckgenren.