The Extraordinary Ordinary Life of José González 2010

En dokumentär om en melankolisk singer/songwriter kanske inte låter så upplyftande, men regissörerna Michael Cee Karlsson och Fredrik Egerstrand bjuder på ett underhållande och sympatiskt porträtt i skönt tempo, där skakkameran tack och lov lämnats hemma: Scenframträdanden av José Gonzales varvas med bilder från studion och det kreativa arbetet och genom en slags röstdagbok lär vi känna huvudpersonen genom hans reflektioner kring alltifrån fotoner till existenstiella frågor - allt llustrerat med Per-Isac Snälls helt suveräna animationer.

Vi får en öppen och ärlig inblick i Gonzales privata jag där en lugn och sävlig, begrundande personlighet kämpar med prestationsångest och den frustrerande skapandeprocessen -"Varför är jag så långsam?", undrar han. Med detta skapar Karlsson och Egerstrand bra balans till den explosiva energi låtarna på scenen levereras med.

"The Extraordinary Ordinary life of José Gonzales" är en rak, opretentiös men samtidigt humoristisk film: Karlsson och Egerstrand har stor tillit till sina bilder och låter dem tala utan krusiduller. Inget onödigt pynt som extra ljud har lagts på, inte heller tar man in några som helst dokusåpa-influerade avsnitt, istället försöker man fokusera på att visa musikern och konstnären Gonzales. Det resulterar i en och annan lynchliknande scen där bildkompositionen är oslagbar - allt på grund av ett tacksamt "studieobjekt".

En scen - som för mina tankar till lynch - är från en fest på turnén. En kille ligger däckad i sängen, de resterande tre sitter vid köksbordet och dricker öl - nästan i slowmotion. Det är glad och uppbeat musik i bakgrunden. Men tillvaron står nästan still - det enda som händer är att någon flyttar ölen..helt underbart.